Älskade barn!

Funderade på hur vi skulle berätta för Edgar att hans moffa gått bort.
Han är hos sin pappa nu, så det blev han som berättade.
Igen en gång oroade jag mig i onödan.
De funderade lite på döden och att den som är död aldrig kommer tillbaka.
Och Edgar sa: " Jag ska drömma om moffa, att vi är bästa kompisar. Och jag ska drömma att jag älskar honom"

Enkelt, eller hur?

Älskade barn!!
Jag lär mig något av dig varje dag!

Edgarmusik för alla

När Edgar var liten tyckte jag alltid att det var konstigt att han inte ville lyssna på musik.
Filmer har han alltid älskat och även musikfilmer eller filmer från konserter (Mora Träsk på Cirkus var en favorit i tiderna).
Men om jag spelade nån skiva så kom han alltid och sa att jag skulle "ta bott den".
Det var inte själva musiken det var fel på för jag testade med allt möjligt.
Jag önskade alltid att han skulle börja tycka om att lyssna på musik, och nu har min önskan gått i uppfyllelse.

Men det blev ju inte riktigt som jag hade föreställt mig.
Jag tänkte ju inte på att den dag han börjar lyssna på musik så måste jag själv också lyssna på samma musik.
Han spelar högt nämligen.
Alla i hela huset lyssnar på samma musik som han.
Vi har testat ge honom hörlurar, men det resulterar ju bara i att han sitter och sjunger med musiken.
Högt.
Och falskt.
Så då är det faktiskt bättre att höra själva musiken också.

Men egentligen så gör han ju bara det som alla ungar gör i den där åldern.
Lyssnar, sjunger med och försöker lära sig texten.

Just nu är det Michael Jacksons "Bad" som dundrar ur högtalarna.

En bön är aldrig fel

Läste nånstans idag om nån som ville be en bön för en annan människa.
Det har hänt mig nångång också.
Att nån velat be en bön för mig alltså.
Jag tror ju inte på Gud så jag ber ju inte sådana böner själv.
Men jag gillar tanken på att nån ber en bön.
För mig eller för nån annan.
För ber man för nån så tänker man ju på den personen, och det är ju aldrig fel.

Jag kände en gång en gammal zigenarkvinna, och hon önskade alltid "Herran siunausta" när hon skildes från nån. Jag gillade det där. Det visade nån slags respekt för den andra människan. Man var liksom värd den där välsignelsen.

Och respekt gillar jag.
Respekt är med det viktigaste som finns.

Så, en bön är aldrig fel.
Som sagt.

Skärp mig!!!!

Satt och slöade vid datorn som vanligt.
Bläddrade hit och dit bland olika sidor och halkade sen in på en sida som säljer kläder.
Kollade ett och annat, tyckte vissa plagg var helt ok och utan att tänka dess vidare klickade jag ner dem i köpkorgen. Skulle nämligen behöva en del nya jobbkläder inför hösten och vintern.
Skulle precis klicka på "bekräfta beställning" när jag hejdade mig och tänkte till.
Vad farao är det jag sitter och gör nu??
Jag som alltid talar så ivrigt och varmt för att man ska handla i sin hemstad.
Är jag inte en jäkla hycklare då om jag samtidigt sitter och shoppar på nätet?
Jomen visst fan är jag det!!

Så jag stängde sidan utan att handla nåt.

Och nästa gång jag är barnfri och har tid går jag till stan och handlar mina kläder.
De som fanns på nätet var inte så speciella så att jag inte skulle hitta liknande i stan.

Nån jäkla ordning får det väl vara på mig också!!!!

Ärlighet varar längst

Vi är i vardagsrummet, Edgar och jag.
Jag sitter vid datorn och han sitter i soffan bredvid.
"Ååååh, jag borde verkligen färga håret!", suckar jag.
"Nähhä", säger han.
"Jamen titta nu vad det är grått!", säger jag och visar honom vilken utväxt jag har vid mittbenan.
Jag får en låååång bedrövad blick.
"Det är hemskt!" säger han.

Torde bli färgning av i helgen.
Kanske redan i kväll.

Sluta hönsa nu mamma!!!

Nu har jag bestämt mig för att låta Edgar bli stor.
Eller åtminstone lite större.
Bestämt mig för att sluta "hönsa".

Jag såg ju hur stolt han var idag när han fick åka taxi ensam :)

Så, fr.o.m nästa vecka ska jag inte följa honom ända in till skolan mera på mornarna.
Jag har gjort det hittills därför att han alltid haft en tendens att hitta på bus och smita.
Men nu ska jag börja göra så att när vi skjutsat honom till skolan så säger vi "hejdå" på gården och sen fortsätter vi var och en till vårt.
Jag behöver ju faktiskt inte gå in för att träffa personalen (det har jag skyllt på tills nu) för vi har ju kontakthäfte.

Jag tror tammetusan att det är jag som inte vågar låta honom bli stor.
Han vågar nog.

Så nu när jag har skrivit det, kan jag inte backa.
Nu är det officiellt.
Jag ska skärpa mig!

Stor pojke :)

I morgon ska Edgar få åka taxi hem ensam.
Jisses vad stor och stolt han ska vara då!!
Nog har han ju åkt taxi själv förr, men det är länge sen nu.
När vi började åka taxi nu i höst sa han att han vill åka ensam, men det går ju inte eftersom vi slutar samma tid och han inte kan komma hem till ett tomt hus. Därför åker jag ju med.
Men nu är jag ju sjuk och kommer att vara hemma i morgon, så jag har meddelat skolan att de får skicka hem honom ensam så tar jag bara emot när han kommer.

Han kommer nog att börja önska att jag ska vara sjuk flera gånger :)