Blommor till det döda torget

Det har diskuterats torg.
På sociala medier
och face to face här i Jeppis
de senaste dagarna.

Vi har ett stort torg.
Egentligen allt för stort.
Och så är det tomt.
Ingen får parkera där,
nästan inget ordnas där
och det är egentligen
bara en försäljare kvar där.
Vårt torg dör!!

I söndags var vi och
förde blommor dit.
Vi blev ganska många
men eftersom torget
är gigantiskt såg det
ändå ganska futtigt ut.
Som om nån dött,
var det några som sa.
Och visst känns det så,
som om vårt torg dött.

Jag vill ändå tro
att det är tillfälligt.
Jag vill tro att det ändras.
Ett torg ska vara till för oss alla.
För folket som bor i stan.
Det ska inte smyckas och pyntas
bara till turisterna kommer.
För ärligt talat,
de är inte så himla många.
Och de kommer och går.

Så snälla ni som besluter.
Som har makt att göra det.
Våga vara lite kreativa!!
Gör ens nåt smått.
Låt nån företagare ställa
en kaffevagn på torget.
Låt hantverkare sälja sina alster
och lokala odlare stå där och sälja
sina produkter för en symbolisk hyra.
Ställ bänkar i små inbjudande grupper.
Inte på rad som de står nu.
Låt torget leva varje dag!
Inte bara några få dagar på sommaren.

Ett torg som lever
lockar människor till stan.
Det kan ta ett tag, men de kommer.

Om de har nåt att komma till.

Vill inte fira!

I år ville jag inte fira morsdag.
Inget att fira när mamma
inte finns hos oss längre.
Min egen morsdag har
jag aldrig firat mycket.
Nångång har Edgar kommit
hem med nåt han gjort i skolan,
och Mikael brukar
köpa en blomma eller så.

I år var vi till mammas
grav med en morsdagsros,
och sen drack Edgar och jag kaffe
med rulltårta på balkongen.
Mikael jobbar hela
dagen och troligen hela kvällen.
det sista ska tömmas från
antikvariatet eftersom
han slutar med det nu.

Svärmor ska få en blomma,
men det tar vi en annan dag
när Mikael har mera tid.

Morsdag tappade
sin betydelse i år.

Saknar dig mamma!!

Ti amo, piano och en liten staty

Igår var vi på teater.
I Edgars skola.
Telma linjen i Lannäslund
har en helt fantastisk personal,
helt fantastiska elever
och så hade de också
den helt fantastiska Oa Lönnbäck
med sig.
De har övat hela vårvintern
och hela våren och igår var det dags.

De hade tre föreställningar
och föräldrar och vänner
var bjudna till den sista.

Pjäsen hette "Ti amo, piano och en liten staty"
och den handlade om livet i Telmaparken.
En alldeles underbar historia
som innehöll humor, kärlek
och vardagsliv i en liten park.
Med den lilla statyn
som en central figur.
Som såg och hörde allt.

Edgar spelade Romeo,
som var hemligt förtjust i Julia.
De möttes varje dag i parken
och till slut fick de varandra
och allt slutade lyckligt.

När de planerade pjäsen
och delade ut rollerna
hade de verkligen tänkt till.
Alla fick spela en roll
som perfekt passade deras personlighet.
Och de lyste!!
Det var underbart att se!

Jag är så tacksam över
att Edgar fick vara en del av detta!
Och jag är så tacksam
över att jag har fått lyckan att
vara en del av hans liv.
Att just han blev just min son.

Större rikedom kunde
jag inte ha haft i mitt liv.

På gränsen till sommar

Valborgsmässoafton idag.
Vi är på gränsen till sommar.
Och vet ni, jag är glad!

Så där på riktigt.
Som jag brukade vara förr.

Vintern och vårvintern
var så tunga.
Så sorgliga,
och aldrig har jag varit
så lågt nere.
Så långt inne i sorg.

Jag har ju förlorat förr.
En man, en pappa,
släktingar och goda vänner.
Men att förlora mamma
var som att förlora mig själv.

Men jag är tillbaka nu.
Lite mer sliten,
lite omskakad,
men återigen mig själv.

Glad som jag brukar vara.

Lycklig med de mina
som jag vill vara.

Och snart är det sommar.

På riktigt.

Äntligen vår!!!

Det börjar ordna upp sig här.
Visst saknar jag fortfarande mamma
men jag klarar av
att leva med det.
Ibland slår det mig
att jag borde ringa henne,
men så inser jag hur det är.

Men livet fortsätter
för mig och mina favoritkillar.
Vi hade en riktigt lugn
och skön påskhelg
med bara ingentingdagar.
Visst gjorde vi saker,
men bara sånt vi ville.

Och jag har börjat måla igen.
Har målat en sorgetavla
som kanske inte är
nåt jättestort konstverk
men den är viktig för mig.
Har också fått ett par
beställningsjobb
vilket alltid piggar upp.

Och det är äntligen vår!!!

Som vi har väntat!!

Dagarna går, och våren kommer

Dagarna går.
Konstigt nog.
Sorgen efter mamma
är ännu stor,
men nu börjar den
sakta övergå i saknad.

Jag kraschade ihop lite
några dar efter begravningen
och var hemma med nån
slags utmattning.
Sov och sov och sov.

Nu börjar det lätta.

Jag kan så småningom
glädjas över solen,
takdroppet, och att våren
faktiskt verkar
vara på kommande.

Plockade fram
lite påskpynt och
kände mig lite glad över det.

Livet går vidare,
så är det bara.
Men fortfarande
är jag väldigt lättrörd.
Inte bara av sorg,
utan det kan vara nåt helt annat.
Igår var jag i ishallen
och tittade på lokala
förmågors is-show,
och när de små isprinsessorna
skrinnade in i sina
fina dräkter rann mina tårar.

Nån vacker musik
kan få mig att
reagera likadant.

Känslorna på ytan.

Men, det är inget fel på att känna.
Det är bara att låta det komma fram.

Och glad påsk förresten!

Ett fint farväl

Igår hade vi begravning för mamma.
Det var så sorgligt.
Men så vackert.

Prästen var bra,
musiken var vacker
och blommorna var fina.

Många hälsningar
och adresser
och väldigt mycket kärlek.

Minnesstunden
var som jag tror att
mamma velat ha den.
Inte så mycket program
utan mest en chans
att vara tillsammans.

Lite program hade vi nog.
Min bror sjöng vår "familjesång".
En sång som pappa
skrivit texten till
och som Håkan Streng
gjort musiken till.

Edgar delade ut kärlek
i form av röda hjärtan
till alla bord och sen
hjälpte hans pappa honom
att berätta lite om mommo.

Jag läste en sak som jag
skrivit om mamma
och så läste två av mammas
barnbarn alla adresserna.

Kändes som om
mamma var med oss.

Mamma älskade lila, så många av blommorna var just den färgen.