På håret

Konstigt det här med hår.
Att det kan vara så stor del av ens identitet.

Jag har haft svart hår sen nångång i mitten på 80-talet.
Då var det blåsvart och punkigt.
Nu på senare år har jag haft en längre och lite mjukare frisyr.
Men det börjar bli grått, och det är jobbigt och ohälsosamt att färga var sjätte vecka.
Så jag beslöt mig för att sluta färga.

Idag gick jag så till frissan.
Vi hade chattat och funderat tillsammans hur vi skulle göra.
Hon känner mig och vet att jag alltid kommer att vilja se lite vild ut, hur gammal jag är blir.
Hur grått mitt hår än blir.

Men jag var jättenervös!!
Rädd för att jag inte skulle vara Lilli mer.
"Hon med det svarta håret"

Nå, nu är jag kortklippt och mitt hår äe sådär rockigt spretigt.
Ganska grå-svartstrimmigt, men inte helgrått.

Och det är jag i alla fall.
Ja visst farao är det det!!!