Ändå älskar vi ju musik.

Vår vana trogen satt vi här och filosoferade på småtimmarna, Mikael och jag.
Igår handlade det om musik.
Om att vi numera ofta faktiskt hellre lyssnar på tystnaden än på musik.
När vi är på tumis alltså.
Är kidsen här är det nog musik i huset, mest hela tiden.

Vi är båda två såna som har lyssnat på otroligt mycket musik i våra dar.
Både live och hemma på rummet.
Och hos kompisar.
Och i bilen.
Och på jobbet.
Och på stranden.
Ja nästan överallt  faktiskt.
När man var ung kunde man knappt vara någonstans utan musik.

Numera skulle det aldrig falla oss in att lyssna på musik i bilen.
Kidsen vet det också, åker de med oss så är det tyst i bilen.
Nå, sjunga får man nog.
På stranden vill vi bara lyssna på havet, och på fåglarna.

Vi går nästan aldrig ut nånstans (på krog eller på konserter) och lyssnar på musik.
Allt känns lite som "been there, done that", numera.
Och mycket av den musik vi älskade förut, orkar vi inte alls med idag.
Fast det är ju kanske helt naturligt, man förändras ju genom livet.

Visst lyssnar vi här hemma ibland, men då är dt frågan om riktigt aktivt lyssnande, och väl utvalda skivor. Musik som bakgrundsljud (som man alltid hade när man var ung) existerar knappt hos oss längre.
Vi lyssnar hellre på klockan som tickar.

Så har vi lyssnat bort musiken när vi var unga?
Är kvoten fylld?
Ibland känns det lite så.

Ändå älskar vi ju musik.