Den bästa pappan.

För ett år sen satt jag här med kära maken när min bror ringde och bad mig komma till sjukhuset.
Pappa hade blivit jättedålig, och han hade inte långt kvar.
Jag blev skärrad först förstås, men vi visste ju alla att han inte skulle leva länge till.
Ändå blev det för snabbt.
Det är ju alltid för snabbt.

Ett år nu sen jag fick hålla pappas hand.
Ett år sen han ännu fanns hos oss, även om han knappast den kvällen mera var medveten om att vi fanns hos honom.
Men vi var alla där, och pratade med honom och sa att han var världens bästa pappa.
Och när jag höll hans hand och sjöng sakta för honom öppnade han ögonen för en stund.

Och så vaknade han aldrig mera.

Sorgen efter pappa har inte varit en omskakande sorg.
Vi visste ju, och hade sörjt ett tag redan innan.

Men det är en saknad.
En stor saknad.

Ibland går jag till hans grav.
Kanske inte alltid med blommor eller ljus.

Men för att säga hej.
För att säga att han var den bästa pappan.