Våga leva tills man dör.

På grund av olika omständigheter
har jag tänkt en hel del på livet
och döden den senaste tiden.

Att våga leva.
Att våga dö.

Att våga leva tills man dör.

Jag tror att alla är rädda för döden.
Mer eller mindre.

Inte bara för sin egen död,
utan för att nån man älskar ska dö.

När det gäller ens egen död
tror jag att man är mera rädd för hur
man kommer att dö än för
att man kommer att dö.

Att våga dö.
Att våga bli gammal.

Vissa väljer att dö för egen hand.
Väljer att välja hur,
När.

Är det själviskt?
Jag tycker inte det.
Man kan faktiskt vara
så rädd för döden så att
man inte vågar leva tills man blir gammal.
Hur konstigt det än låter.

Sen finns det givetvis andra orsaker till att ta sitt liv.

Vissa är för nyfikna
för att inte vara med till slutet.

Vissa får inte vara med
fast de skulle vilja.

Det tycks som om ju mer vi vill
leva länge desto svårare
får vi att acceptera döden.
Ju mer vi strävar mot superhälsa
och evig ungdom
desto räddare blir vi för ålderdom och död.

På når sätt känns det som om
folk hade en mera hälsosam
inställning till döden förr

Man levde.
Man dog.

Och så var det inte mer med det.

Kanske är vi mest rädda för sorgen.
Vad vet jag.