Jag har läst det.
Jag har tagit fram ett kuvert att skicka det i.
Jag har tagit pennan i min hand.
Men än ligger det där på bordet.
Oifyllt.
Jag talar alltså om Edgars boendeansökan.
Vi har tagit beslutet.
Han ska flytta hemifrån i ungefär
samma ålder som andra unga.
Om ca 3-4 år.
Han ska få bli vuxen, precis som andra.
Ändå känner jag mig som en svikare.
Tänk om han inte vill sen.
Tänk om han är ledsen mest hela tiden
när han flyttat.
Tänk om han inte förstår varför han flyttar.
Om han tycker att vi sviker honom.
Men jag ska göra det.
Jag ska fylla i det där pappret.
Men inte idag.
Jag förstår att det känns jobbigt, men du/ni får försöka förklara för honom. Ifall han inte sen vill så får ni ju tänka om, men jag jag är av den åsikten att det nog snarare hjälper än stjälper, att "lossa på tyglarna" och låta barnet bli mer självständigt. Jag har en släkting, i 40-årsåldern, med (vad vi tror)någon form av utvecklingsstörning, som alltid bott hemma hos föräldrarna, och bara hjälpt till hemma på gården. Ingen form av Kårkulla-verksamhet eller ens umgänge med liknande personer. Få se sen hur det blir med honom när föräldrarna inte längre orkar...
SvaraRaderaJa, det är just därför vi tänkte att Edgar ska flytta hemifrån i tid. Han ska få sitt eget liv medan vi finns där för att hjälpa och stöda honom. Och jag tror faktiskt att han kommer att klara det bra. Det är bara mitt modershjärta som spökar lite. Hoppas allt går bra för din släkting sen när det är dags!
SvaraRadera