Hur göra?

Nästa vecka fyller Edgar 13 år, och jag börjar inse att det jag bävat för i alla dessa år snart börjar vara aktuellt. Han måste snart få nån sorts förklaring på vad Downs syndrom är. Varför han är annorlunda än många andra barn.

För han börjar bli medveten om det.

Han har inte ställt några direkta frågor om saken än, men frågar ibland vad jag önskade mig för ett barn då när han låg i min mage. Märker också att han nu har en period när han ofta vill få bekräftat att vi tycker om honom.

Jag har hört mig för lite, och kommit fram till att det här är en sak jag behöver proffshjälp med. Så jag tror att jag till hösten ska ta kontakt med psykologen på Omsorgsbyrån och boka en tid. Åt mig själv. Bara för att få lite råd om hur jag ska gå till väga. Hur jag ska förklara saken på ett sådant sätt att han förstår. Och inte blir för bekymrad och ledsen. Visserligen har Edgar en sådan natur att han knappast blir olycklig av att förstå, men fundersam kan han nog vara en tid. Och vem farao skulle inte det?!?

Det här är sååå svåra saker!!

Skitmusik?

Mikael och jag satt och funderade på det där med musik.
Vi funderar på många olika saker om kvällarna, han och jag.
Det är skönt att ha nån att sitta och byta tankar med.

Både han och jag har ju rört oss mycket "i kretsarna".
Jag bland musiker och han bland både musiker och skivsamlare.
Det är lustigt det där med vad som räknas som bra musik.
En artist som sålt miljontals skivor och har fans över hela världen kan räknas som skitmusik, medan ett band som gillas av en ganska snäv krets räknas som bra. Och det syns givetvis också i skivlådorna Mikael köper in till antikvariatet. "Skräplådorna" är fulla med skivor av de riktigt stora. Abba, Michael Jackson och dylika artister kostar absolut ingenting, medan nåt proggband kan kosta tiotals, och i vissa fall hundratals (dock sällsynt) euro.

Men vad är skitmusik?
I mitt tycke finns det ingen skitmusik.
Visst har jag också musik som jag absolut inte tycker om att lyssna på men det kan ändå inte vara skitmusik om den gläder nån annan.

Sånt som gläder och ger harmoni eller inspiration kan inte vara skit.
Så även när det gäller musik är det bäst att låta alla blommor blomma.

Hoppsan!

Hoppsan!
Det var länge sen.
Jag har helt glömt bort min blogg, och det tyder väl på att jag har ett liv. Eller vad de nu brukar säga.
Nä inte är det ju riktigt så heller, om man riktigt är skrivinspirerad så är det ju en del av ens liv.

Sommaren är här, och jag är ledig i två månader.
Det är såå skönt! När man har så här länge ledigt så känner man sig verkligen avstressad (inte för att jag brukar känna mig stressad ändå). Man vet att fast det har gått två veckor av ledigheten så är det mycket kvar.

Så, vad gör jag då?
Jo jag stickar, och läser, och umgås med familjen, och donar med ett och annat här hemma, både inne och på gården. I sommar har vi faktiskt fått ihoptotat ett litet runt trädgårdsland. Om allt går som planerat så kommer där att växa potatis, gräslök, dill och persilja så småningom. Gräslöken och dillen har börjat kika fram men resten har jag inte sett skymten av än. Få se hur det går.
En ny blomrabatt har vi också gjort i år och den blir hoppeligen fin bara växterna får ta sig lite. Och sprida sig lite mer.

Kidsen har fullt upp som vanligt. Moa sommarjobbar, och om ett par veckor åker hon till Italien och stannar där i tre veckor. Edgar förbereder sig för sin födelsedag (det har han gjort sen i julas, typ) och sen i juli ska han på läger några dar.

Mikael och jag tar det så lugnt som möjligt som vanligt och njuter av vårt liv tillsammans.

När man stickar mycket funderar man också mycket. Händerna går sgs av sig själva och tankarna får vandra fritt. Här om dan satt jag och tänkte på Edgar och att han egentligen (som funktionshindrad, och elev i specialskola) ju har en fantastisk möjlighet att se med "oförstörda" ögon på sig själv och på sina medmänniskor. Han har absolut inga fördomar när det gäller andra människor. Han godkänner alla hudfärger utan att fundera över det (det pga att han vuxit upp med släktingar med ursprung från andra delar av världen). Alla utseenden annars också är helt naturligt för honom, och människor med talstörningar är också helt normalt. Då lyssnar man helt enkelt lite noggrannare. Och det är just det som jag tycker att är fantastiskt, är nån lite långsammare än en själv så lär man sig att vänta, talar nån otydligt lär man sig att lyssna. Talar nån inte alls försöker man med gester eller tecken. Alla borde ha en möjlighet att lära sig sånt, funktionshindrad eller inte.
I och med att jag har Edgar har jag lärt mig det. Att ha tålamod och att försöka ge alla en chans.

Och så ska vi väl ha en sommarbild också :)

Tulpantiden kan börja :)

Och så börjar vi det nya året.
Det känns ju alltid som om man borde summera det gamla, gå igen vad som varit bra och vad som varit mindre bra. Men jag vet inte, jag tycker inte att det är nåt att fundera dess mer på. Vi kör vidare bara.
Och fortsätter vara glada över livet. :)

Idag ska vi njuta av den sista slapp-och-slödagen och i morgon är det dags för jobb och skola igen.
Känns helt ok att börja på igen.
Sen ska Moas 17-årsdag firas på torsdan och så är det plötsligt helg igen.

I morgon ska Edgar och jag hälsa på hos mommo och moffa efter skolan. Vi har inte träffat dem sen julafton och det är allt för länge sen. Men jag har ju varit magsjuk och sådan smitta kan man inte föra dit. Speciellt moffa börjar vara så pass skör så en sådan magsjuka skulle ta hårt på honom. Vi får försöka vara rädda om dem så länge vi har dem.

Det är lugnt och ganska tyst i vårt hus ännu idag.
Edgar leker i sitt rum, Mikael sover och jag har suttit i min fåtölj under en filt och stickat.
Sååå skönt att inte ha bråttom nånstans!

Jag gillar slowlife! :)

Ska väl sätta in en bild också, på det vi ser fram emot nu, när jul och nyår äntligen är över.

Ge eller få?

Vi sitter och tittar på en film i TV när det dyker upp en reklam om hur man kan sms.a och ge pengar för att hjälpa barn som inte kan bo i sina egna hem av olika orsaker. Här i Finland. Sms.et kostar fem euro och det är ju helt ok. Kunde egentligen vara mera. MEN, sen börjar de räkna upp allt man kan vinna om man deltar. Ett färdigt egnahemshus värt över 200.000, fem bilar, en massa resor och andra grejer.

Det är i det skedet vi blir spyfärdiga.

Kan man inte ge utan att måsta få?

Varför kan inte de där barnen få alla de pengar vinsterna kostar??

Alla talat om att julen är den tid på året när man ska ge.
Det där kändes verkligen inte så.

Babbel inför julen

Den är snart här igen, julen.
Helgen som många väntar på, helgen som många nästan stressar ihjäl sig över.
Här hos oss försöker vi göra julen så stressfri som möjligt.
Visst har vi en julgran och nåt småpynt, men det är ingen som blir hysterisk om vi glömmer bort att sätta fram nåt av det.
Visst köper vi lite julklappar, men det blir heller ingen överdrift.
Mat handlar vi, men betydligt mindre än i andra familjer.
Jag menar, hur mycket kan man äta egentligen? Man har ju samma magsäck på julen som resten av året.
Dessutom är varken Mikael eller Edgar så där värst förtjusta i julmat utan är gladast om de får vanlig mat.
Vi gör nog lite julmat, för mina föräldrar kommer hit på mat på julafton. Men de är vegetarianer och äter dessutom som småfåglar båda två.
Det allra skönaste med julen är att bara få vara hemma. Helst med barnen, men eftersom de har sina andra familjer också så är de ju lite här och där. Men på julaftonen är de här på kvällen båda två, och det är riktigt skönt. Några julklappar, lite stearinljus, lite godis kanske och så njuter vi bara av att få vara tillsammans.
Och sen sover vi läääänge nästa morgon (eller, jag sover så länge Edgar sover) och tassar omkring i hemmamyskläder sgs hela dagen.
Nån av de andra dagarna träffar vi säkert resten av släkten lite också, men mest hålls vi här hemma i vår lilla röda stuga.

Och sen är julen över, och vi börjar vänta på ljuset, och våren.

Underbara unge, del 2

När Edgar älskar nån, då gör han det helt och fullt och av hela hjärtat.
Han kan krypa ihop bredvid en, eller bara komma och se hur man har det så där i förbi farten, och så kan han säga: " Mamma, jag älskar din näsa. och dina ögon och din kind"
Så pillar han en på näsan lite, eller pussar på en och man bara smälter.
Ibland kan det förstås gå lite till överdrift, för när han börjar har han lite svårt att sluta.
Men sån är han, och han kan inte hjälpa det.

Idag satt han och hjälpte Mikael att prissätta en del böcker och plötsligt säger han: "Hödu, jag älskar din mage" Och eftersom min man är en av de coolaste män jag känner så tyckte han ju bara att det var bra att ha en älskad mage. :)

Vi har intressanta samtalsämnen här hos oss ibland :)