Det var länge sen.
Jag har helt glömt bort min blogg, och det tyder väl på att jag har ett liv. Eller vad de nu brukar säga.
Nä inte är det ju riktigt så heller, om man riktigt är skrivinspirerad så är det ju en del av ens liv.
Sommaren är här, och jag är ledig i två månader.
Det är såå skönt! När man har så här länge ledigt så känner man sig verkligen avstressad (inte för att jag brukar känna mig stressad ändå). Man vet att fast det har gått två veckor av ledigheten så är det mycket kvar.
Så, vad gör jag då?
Jo jag stickar, och läser, och umgås med familjen, och donar med ett och annat här hemma, både inne och på gården. I sommar har vi faktiskt fått ihoptotat ett litet runt trädgårdsland. Om allt går som planerat så kommer där att växa potatis, gräslök, dill och persilja så småningom. Gräslöken och dillen har börjat kika fram men resten har jag inte sett skymten av än. Få se hur det går.
En ny blomrabatt har vi också gjort i år och den blir hoppeligen fin bara växterna får ta sig lite. Och sprida sig lite mer.
Kidsen har fullt upp som vanligt. Moa sommarjobbar, och om ett par veckor åker hon till Italien och stannar där i tre veckor. Edgar förbereder sig för sin födelsedag (det har han gjort sen i julas, typ) och sen i juli ska han på läger några dar.
Mikael och jag tar det så lugnt som möjligt som vanligt och njuter av vårt liv tillsammans.
När man stickar mycket funderar man också mycket. Händerna går sgs av sig själva och tankarna får vandra fritt. Här om dan satt jag och tänkte på Edgar och att han egentligen (som funktionshindrad, och elev i specialskola) ju har en fantastisk möjlighet att se med "oförstörda" ögon på sig själv och på sina medmänniskor. Han har absolut inga fördomar när det gäller andra människor. Han godkänner alla hudfärger utan att fundera över det (det pga att han vuxit upp med släktingar med ursprung från andra delar av världen). Alla utseenden annars också är helt naturligt för honom, och människor med talstörningar är också helt normalt. Då lyssnar man helt enkelt lite noggrannare. Och det är just det som jag tycker att är fantastiskt, är nån lite långsammare än en själv så lär man sig att vänta, talar nån otydligt lär man sig att lyssna. Talar nån inte alls försöker man med gester eller tecken. Alla borde ha en möjlighet att lära sig sånt, funktionshindrad eller inte.
I och med att jag har Edgar har jag lärt mig det. Att ha tålamod och att försöka ge alla en chans.
Och så ska vi väl ha en sommarbild också :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar