Nattbabbel

Sitter här i natten, Mikael badar bastu och Edgar sover.
Det är skönt nu.
Arbetsveckan är över, och det har känts bra att jobba.
Jag brukar ju säga att jag helst skulle vara hemmafru, och visst skulle jag det, men nu har det varit riktigt bra att återgå till jobbet. När man är ledig en längre tid så känns det ju lite jobbigt att ledigheten tar slut, men sen när man väl kör i gång med att jobba så går det bra det också.

Edgar kom hem idag, efter att ha varit hos sin pappa i en vecka.
När han kommer hem har han alltid väldigt bråttom med filmtittande och att lyssna på musik.
Han har lite olika skivor här och hos pappa, så han vill ju alltid se och höra sånt som han då inte fått uppleva på en vecka.
I kväll har han sjungit mycket.
Och dansat.
Han gör ju precis som alla andra kids i hans ålder gör.
Spelar musiken på full volym och sjunger med.
Han vill lära sig texten och melodin.
För honom tar det bara lite längre än för andra barn.
Men till dansandet behövs inga ord, så det fixar han galant!!
Och då ska han vara uppklädd, helst med kavaj och slips.
Och ibland hatt.

Det är skönt att ha honom hemma igen :)
Och han och jag har tre lediga dar nu :)

Havet kallade

Havet kallade oss idag igen.
Det var så skönt där ute i Storsand.
Vinden och några tunna molnslingor gjorde att det inte var för hett där.
Skön omväxling mot hettan här hemma.
Det är varmt än, fast vi har dörren och ett par fönster på vid gavel.

Jag älskar doften där ute vid havet, och vanligtvis försöker vi lägga oss så nära vettenbrynet som möjligt.
Nu var det rätt lågt vatten idag så riktigt nära kunde vi inte lägga filtarna, men det gick bra ändå.
Nu doftar det underbart här ute på gården också.
Var ute på trappan nyss och det doftar godare än den dyraste parfym där ute.
Augusti är ju en så mustig månad.
Som en varm och skön filt som man sveper om sig.

Och sommaren är inte slut än.

Skön dag!

Vilken skön dag det har varit!!
Vi vaknade av oss själva i morse, skönt utvilade.
Härligt att ha sovmorgon!!
Mikael hade jobbdag så han for iväg vid elvatiden, men jag fick stanna hemma och dona på med mitt.
Det var en del smått hushållsarbete och så sålde jag ett skåp.
Det är ett fint skåp och vi har haft det i köket länge, men det är ju egentligen en vardagsrumsmöbel, och sen vi bytte ut bordet och stolarna i köket passade det inte alls.
Så vi köpte ett annat skåp som passar bättre in.
Vi håller på att få ett riktigt 50-talskök.
En del saker stör lite än, men vi tar lite i taget.

I kväll har vi haft det supermysigt också.
Moa är hemma och vi har grillat och ätit tillsammans.
Nu sitter vi här i vardagsrummet alla tre (Edgar är inte hemma, han har pappavecka), och lyssnar på musik, underhåller oss vid datorn, stickar och sånt.
Såå skönt!

Härligt när ingen har bråttom nånstans.
Man får sitta uppe fast halva natten för vi behöver inte upp tidigt i morgon heller.

Nu skymmer det, Black Sabbath snurrar på skivtallriken och just den musiken passar bra in nu.
Fyllig, mörk augustikvällmusik.

Pappas flicka

Har tillbringat några timmar med pappa på sjukhuset idag.
Det blev att åka in med honom till bäddavdelningen igen, efter att han varit hemma i endast tre dygn.

Han är trött nu, vår pappa.

Jag satt där med honom och väntade på att de skulle komma och ta prover och sen flytta honom till den avdelningen där han ska vara nu över helgen. Höll honom i handen, smekte hans hår och sjöng lite för honom. Ibland öppnade han ögonen lite, men för det mesta slumrade han.

Jag satt där och tänkte på vilken pappas flicka jag var när jag var liten. Minns hur mysigt det var på söndagsmornarna när pappa var ledig. Jag brukade krypa upp i mammas och pappas säng medan mamma gjorde frukost och så lekte pappa och jag "Ett skepp kommer lastat". Det var jättekul tyckte jag!
Pappa läste också mycket för mig, och jag minns att jag satt i hans famn när jag "knäckte läskoden". Han hade också alla möjliga ramsor som han rabblade för mig och jag tror att det är just därför som jag älskar ord. Både gamla beprövade och att hitta på egna :)

"Jag är nog bra med dig", sa han idag när jag höll hans hand vid sjukhussängen.
"Ja, du är världens bästa pappa för mig" sa jag.
Då såg han lugn och nöjd ut :)

En stad som dör

Vi bor i en riktigt vacker stad.
Eller rättare sagt, vi bor i en stad som brukade vara vacker.
Nu är det en stad som har dåligt med pengar, och som inte har råd att hålla sina byggnader i skick.
En del byggnader säljs, i vissa fall åt nån som inte heller ids sätta mycket pengar på dem., och i vissa fall åt nån som vill riva dem och bygga nåt nytt.
Men se då blir det stopp.
Ok, man får nog riva, men se nytt får man inte bygga.
Eller jo, det får man, men det ska vara si och det ska vara så, och det får inte vara såhär och det får inte vara sådär. Och sist och slutligen verkar det som om ingen visste hur det egentligen får eller ska vara.
Man får inte förstöra den gamla "unika" stadsmiljön, och allt ska helst vara som det alltid har varit.
Nå, det kan man förstå på ett sätt och när det gäller vissa byggnader.
Men hej, man kan inte leva på gamla minnen!!
Inte när det gäller en stad och inte heller när det gäller livet i allmänhet.
Man måste gå framåt om man ska överleva.
Om man ska leva.
Den som fastnar i det gamla och inte vågar gå framåt dör.
Eller åtminstone anses man som väldigt konstig och ingen orkar till slut ha nåt att göra med en.
Det är (i mitt tycke) det här som håller på att hända med vår stad nu.
Medan allt det här tjafset pågår så tröttnar de som vill bygga. Deras redan inbokade hyresgäster (affärer) söker sig annanstans och så står vi där med ett hus eller en tomt som inte används till någonting.
Stadens icke längre så tålmodiga invånare söker sig annorstädes för att shoppa pga att det "inte finns nåt" i vår stad. De som ännu har sina företag kvar vågar inte satsa, för de är rädd att kunderna inte längre kommer.

Vi kunde lika gärna stänga alla butiker och göra ett museum av hela stan.

Men se ett museum vill ingen bo i.
Hur vackert det än är.

Gunhilds örfilar

Jag har en väldigt god vän.
Vi har känt varandra sen jag blev född (hon är två år äldre än jag).
Ibland har vi mera kontakt, och ibland mindre, men vänskapen har bestått genom alla år.

Hon har en mamma som kunde baka världens godaste bullar.
Det var så mysigt att vara där hos dem på fredagar för då bakade Gunhild örfilar.
Hela lägenheten doftade himmelskt, och hon hade bunkrat upp med massor med mjölk och Oboy.
Och vi fick iskall Oboy och fick äta hur många bullar vi ville.
Och visst åt vi.
Massor.

Och idag bakar jag örfilar.
Vet inte om de är lika goda som Gunhilds för jag tror inte att nån annan i hela världen nånsin kommer att baka lika goda bullar som hon gjorde.
Men mina är tillräckligt goda ändå.
Och jag får nog tacka Gunhild för att jag kan baka goda örfilar.
För jag vet hur de ska smaka.
Jag har ju smakat hennes.

Bus Ingvar Jönson

Trodde att Edgars värsta busdagar var förbi, men tji fick jag.
När han var mindre gjorde han ju alla möjliga hyss (saft i TV:n, ett kilo skorpsmulor utspillt över hela golvet i hans rum, mjölk i brödrosten, mina skor i ugnen, fjärrkontrollen i snödrivan osv osv), men nu har det varit ganska lugnt på den fronten ett tag.
Tills Charles Ingvar Jönson kom med i bilden.
Då började det igen.
Charles Ingvar hittar på allt möjligt.
Han har alltid en plan, och det är inte alltid så lyckat.
Jag plockade hallon i kväll. Först en liter, och sen var jag inne och satte dem i fryspåsar och gick ut och plockade en liter till. Edgar kom ut när jag var klar (iförd sin Charles Ingvar-mundering) och han smög omkring i buskarna och såg finurlig ut.
Jag satte min hallonburk på trappan och gjorde nåt annat i ett par minuter och när jag kom tillbaka var burken borta.
Så också Charles Ingvar.
Jag hittade dem båda efter ett tag bakom hallonbuskarna.
Hallonen låg utspridda på marken under busken och burken låg nånstans långt inne i densamma.

Behöver jag säga att Charles Ingvar har utegångsförbud för resten av kvällen?