Eller rättare sagt, vi bor i en stad som brukade vara vacker.
Nu är det en stad som har dåligt med pengar, och som inte har råd att hålla sina byggnader i skick.
En del byggnader säljs, i vissa fall åt nån som inte heller ids sätta mycket pengar på dem., och i vissa fall åt nån som vill riva dem och bygga nåt nytt.
Men se då blir det stopp.
Ok, man får nog riva, men se nytt får man inte bygga.
Eller jo, det får man, men det ska vara si och det ska vara så, och det får inte vara såhär och det får inte vara sådär. Och sist och slutligen verkar det som om ingen visste hur det egentligen får eller ska vara.
Man får inte förstöra den gamla "unika" stadsmiljön, och allt ska helst vara som det alltid har varit.
Nå, det kan man förstå på ett sätt och när det gäller vissa byggnader.
Men hej, man kan inte leva på gamla minnen!!
Inte när det gäller en stad och inte heller när det gäller livet i allmänhet.
Man måste gå framåt om man ska överleva.
Om man ska leva.
Den som fastnar i det gamla och inte vågar gå framåt dör.
Eller åtminstone anses man som väldigt konstig och ingen orkar till slut ha nåt att göra med en.
Det är (i mitt tycke) det här som håller på att hända med vår stad nu.
Medan allt det här tjafset pågår så tröttnar de som vill bygga. Deras redan inbokade hyresgäster (affärer) söker sig annanstans och så står vi där med ett hus eller en tomt som inte används till någonting.
Stadens icke längre så tålmodiga invånare söker sig annorstädes för att shoppa pga att det "inte finns nåt" i vår stad. De som ännu har sina företag kvar vågar inte satsa, för de är rädd att kunderna inte längre kommer.
Vi kunde lika gärna stänga alla butiker och göra ett museum av hela stan.
Men se ett museum vill ingen bo i.
Hur vackert det än är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar