Rumskompisar?

Har funderat ganska mycket
på det där med att vara gammal
och otrygg och ensam.
Det har ju varit på tapeten nu.
Åldringarna är många,
och det finns inte platser
så det räcker på åldringshemmen.

Där min mamma bor
finns det många som är ensamma.
Mest kvinnor.
Det är inte så många gubbar
på åldringshemmen.

Många av de som bor där
är ganska ensamma.
Man äter tillsammans,
har kanske nåt program
på dagarna, men sen,
när det blir kväll eller helg
kommer ensamheten smygande.

Många är otrygga
och känner sig ängsliga.

Så varför kunde de inte
få ha en rumskompis?
Där mamma bor har alla egna rum.
Små mysiga lägenheter.
Vackert så,
men ensamhet är inte mysigt.

Kunde inte de som vill få dela lägenhet?
Många av dem är riktigt goda vänner,
och skulle säkert inte ha nåt emot det.

Det skulle vara lite
som när studerande delar lägenhet.

Och tanterna och farbröderna
skulle ha både sällskap och trygghet.

Alla skulle kanske inte vilja.

Men jag misstänker att
många skulle tycka att det var bra.

Tråkblogginlägg

Jag har haft en släng av magsjuka.
Det börjar ordna upp sig,
och jag är nu inne i det rastlösa stadiet.
Ni vet, när man är för sjuk för att vara frisk,
men för frisk för att vara sjuk.

Tråkstadiet.

Nå, det blir TV, blogg,
och datorunderhållning idag då.
Och lite klädtvättande.

I morgon får jag jobba.
Då borde jag inte smitta längre.

I morgon får vi hem Edgar också,
så jag är glad att jag blev frisk.
Han har varit hos sin pappa
sen förra veckans tisdag
så det ska bli jättekul att få hem honom.
Jag träffade honom i söndags
på mammas kalas,
men det var ju bara ett par timmar.

Så nu ser jag fram emot
helgmys med honom.
Kanske en tur på stan på lördan.
Lunch med mommo eller nåt sånt.

Vi har ju våra rutiner,
Edgar och jag,
så det lär nog bli en pyjamasdag också.

Om respekt (igen)

Idag har jag varit med
min kära mamma i stan.
Vi vandrade omkring lite,
var till torget, på gågatan
och till ett par butiker.

Många bekanta stannade
och pratade med oss.
Berömde mamma för
hur pigg och kry hon är
trots sin höga ålder.
Visade respekt för henne.

Det kändes riktigt bra,
och det var roligt att
se hur glad hon blev.

Vad som inte kändes bra
var att läsa tidningen här om dan.
Läsa om åldringar som
får ligga i sjukhuskorridorer
därför att det inte finns rum för dem.
Att de känner sig bortglömda
och otrygga.

Var är respekten då?
Vem berömmer dem
för deras höga ålder då?

När pengar blir viktigare än respekt.

Nu är det valtider igen
och många av kandidaterna
pratar varmt om allt de
ska göra för att barnen ska ha det bra.
Att barnomsorgen ska funka.
Och ja, det ska de göra!
Barnen är så viktiga.
Men när det gäller det
grundläggande
som mat, en trygg plats
att sova på, hygien och sånt,
har barnen för det mesta
föräldrar som ser till att det funkar.

Men alla föräldrar
har inte barn som hjälper
dem med sådana saker.

Jag vill inte tillbringa
mina sista dagar i en korridor.
Ingen vill det!

Knappast vill politikerna det heller.

Pengar får aldrig vara viktigare än respekt!!

Härligt paket!!

Hämtade nyss ett paket.
Ett alldeles superhärligt ett.

En liten låda full med
kortkartonger och tusch.

Oritade kort som ska
bli handritade födelsedagskort.

Ser redan framför mig
hur jag kommer att sitta
på balkongen i kvällssolen
och rita kort.
Kanske ett glas rött
på bordet bredvid mig.

Korten kommer att bli sååå fina
och glädja alla som får dem.

Låter mysigt, eller hur?

Sanningen är att jag
varken har köpt bord
eller stolar till balkongen än,
och vin dricker jag sällan numera.
Dessutom är jag så lat
så jag kommer antagligen
inte att orka slarva med mig
allt material ut på balkongen sen.

Så troligen sitter jag inne och ritar.

Kastar en blick
ut genom fönstret nu som då.

Och njuter av att se
att solen skiner där.

Korten bli hoppeligen fina ändå.

Grattis??

Internationella kvinnodagen
har varit och farit.

Vissa har fått rosor,
vissa har fått choklad.
och många har blivit gratulerade.

"Grattis på kvinnodagen!"

Grattis på kvinnodagen??

Förstår inte riktigt det där.

Grattis till vad?

Till att vi är födda till kvinnor?
Tjaa, nå, nog är det ju bra att
få vara kvinna.
Till att vi är mammor?
Nååå, det har vi morsdagen till.
Och alla kvinnor är inte mammor.
Till att vi är fruar?
Hmm, jag gillar att vara fru,
och är lycklig med min man,
men för vissa kan äktenskapet
vara ett rent helvete.

Så, det där grattiset kan vi
skippa tycker jag.

Istället för gratulationer
kunde vi kanske få höra
saker som faktiskt är nåt värda.

Som att männen vill hjälpa
oss att kämpa för lika lön.
Att de vill arbeta för att det lönar sig
att vara hemma och ta hand om barnen.
Att de vill att de som tar
hand om barnen på dagis
och skolor skulle ha den
lön arbetet faktiskt är värt.

Att de ska lära sina söner
att respektera kvinnor.
Att de ska uppmuntra sina döttrar
så att de vågar göra det de
verkligen vill och inte
bara det som passar bäst för en tjej.

Och sånt.

Jag vet att det finns många män
som vill de här sakerna,
och som arbetar för dem.
Och bra så.

Men än finns det mycket att göra.

T.o.m här i vårt relativt
moderna samhälle.

Så gratulera inte,
hjälp till i stället.

Rosor kan man köpa så där annars bara.

För att man vill.
Inte för att det hör till.

Skön och lat kväll

Kära maken och jag är på tumis nu.
Edgar for till sin pappa
och stannar där till torsdag nästa vecka.

Alla som är i samma
situation som vi vet hur det är.
Både trist och skönt
på samma gång.
Man saknar honom,
men ändå är det
skönt att få vara
alldeles för sig själva.

Förut hade jag alltid
dåligt samvete för att
jag tyckte att det var skönt
att vara barnfri
men numera skäms
jag inte ett dugg över det.

Inte älskar jag Edgar
mindre för det.

Så ikväll har vi ätit gott.
Druckit kaffe,
ätit lite choklad,
latat oss och bara varit.

Och när Edgar
sen kommer hit igen
är det lika skönt det.

Balans, ni vet.

Mamma, jag blir stressa!!

Försöker lära Edgar att
röra sig ute själv lite.
Bara korta sträckor,
som till simhallen t.ex.
Vi bor ju ganska nära,
så jag följer honom bara
en bit så att jag ser att
han fixar korsningen
vid Rådhusgatan.

Sen får han gå resten ensam.

Idag frågade jag honom
om han vet vad han ska säga
om nån kommer och försöker
få honom med nånstans.

Några andra kids t.ex,
som vill jäklas lite
och lura honom med nånstans.

"Mamma de e svårt,
jag vet int", var första svaret.

Sen blev han arg på mig.

"Jag blir stressa!"

Nå, till slut kom vi överens
om att han ska säga att
han ska och simma och
inte kan följa med.

Jag förklarade också
varför jag pratade om det här.
Att det är för att jag är orolig
för honom, och vill att allt
ska gå bra när han är ensam.

"Du behöver int va orolig,
jag klarar mig!"

Sa han.

Bestämt.

Hönsmamman är fortfarande lite orolig.

Men stolt.

Bilden är tagen i somras.