Den eviga osäkerheten

En jobbvecka kvar.
Sen ingenting.
Igen.

Visserligen har jag inget
emot att vara hemma
när det är sommar,
men det känns inte bra
att inte veta när och om
man ska få jobba igen.

Men så är det bara.
Jag har ingen utbildning inom
det jag jobbat med i
snart 10 år.
Så när jobben delas ut
får jag ta det som blir över.
Om det blir nåt över.

Men jag kan jobbet.
det vet jag.

Ibland leker jag med tanken
på att starta upp nån småskalig
fotofirma igen,
men jag skulle inte riktigt
orka med det
Alla utgifter, som ofta
är större än inkomsterna.
Allt pappersjobb.

Dessutom känns det osäkert
med två företagare i familjen.
Åtminstone en borde
ha en säker (om än liten)
inkomst.

Jag har försökt
släppa osäkerhetskänslan.
Det går så där.

Men det är ju i alla fall sommar.
Snart.

Bilden har inte annat med texten att göra än att det är så här jag känner mig ibland när jag
tänker på framtiden.

Morsdag

Jag är mamman som inte skulle ha barn.
I mitt första äktenskap
fanns det inte plats för barn.
Inte ork.

Men sen när livet
ruskat om mig ordentligt,
tänkte jag om.

Och då fick jag Edgar.

Edgar som är den
bästa pojken i hela världen.
Som fullkomligt
överöser mig med kärlek.
Villkorslös kärlek.

Som om och om
berättar för mig att
han älskar mig.
Att jag är världens bästa
och gulligaste mamma.

Tack och lov
att jag tänkte om!!

Att jag beslöt mig
för att skaffa barn.

Och sen, sent i livet
fick jag även äran
att vara delaktig i
bonusdotterns liv.

Vad lyckligt lottad jag är!!

Låt oss inspireras!!

Idag överöses vi av bilder.
Av musik,
och av texter.

Noter, mönster, färg
och idéer i överflöd
flimrar genom
våra surfplattor,
datorer och andra manicker
dygnet runt.

Det är en välsignelse
och en förbannelse.
Det är en källa till inspiration,
men samtidigt får man akta sig.
Speciellt om man själv
försöker skapa något.

Kan man göra en låt
utan att vara säker på
att ingen har gjort den förr?
Kan man måla en tavla utan
att man av misstag
stjäl nån detalj
av en annan konstnär?

Jag vet inte.

Men man måste ju ta risken.

För det mesta tycker
jag att det är härligt!
Man ser något och
så vill man genast prova själv.

Som när jag såg Soulmamas
underbara tulpantavlor.
Då blev jag också inspirerad
att måla tulpaner!
Men på mitt sätt.

Eller när jag tittar på min
pappas härliga tavlor.
Då vill jag också måla
i samma tema.
Men på mitt eget sätt.

Jag tycker absolut
att vi ska låta oss inspireras
av andra konstnärer, musiker
eller författare.

Låt oss vara varandras rikedom!!
Varandras musor.
Låt oss låta konsten flöda!!
I alla dess former.

Det här är en av pappas tavlor. Han målade den 1969 när jag var ungefär lika stor som flickan
på tavlan är. En liten flicka vid en husruin. Kanske ett barn mitt i något krig.
Den här tavlan inspirerade mig, och jag gjorde en egen version av barn mitt i krigets ruiner.
Min tavla blev annorlunda och förställer lekande barn vid en ruin.
Men inspirationen kom av pappas tavla.

Eftersom jag målar Gladkonst, blev min tavla ljusare. För jag tror ju på att det alltid finns ljus i mörkret. "But the kids will play..." , heter den

Älskar att uggla

Jag sover för lite.
Kommer mig inte för.
Jag bara sitter och ugglar
och tiden går.

Plötsligt märker jag
att klockan är typ halv ett.

Och jag ska upp
senast halv sju.

Men jag älskar
att sitta och uggla!

Den här veckan
ska jag i alla fall
försöka lägga mig i tid.

Före tolv.
Det har jag bestämt.

Igår gick det bra
och jag har faktiskt
(givetvis)
varit piggare idag.

Men det är svårt
att vänja sig.
För fast jag kan vara trött
vill jag ändå inte gå och
lägga mig tidigt.

Jag vill alltid
ta ut det sista av kvällen.

Och lägger jag mig
före elva somnar jag inte.
Och så vaknar jag fem ungefär.

Men sex timmar
borde man nog ha.

Så snart blir det läggdags.

Så det så!!

Hur ser vi på varandra?

Idag har vi varit på skivmässa,
Mikael och jag.
Vi var där som försäljare
och vi pratade med en massa
olika människor där.

Mikael kände många,
jag kände en del.
Följde intresserad med
hur folk bemöter folk.
Hur de ser på varandra
när de står och pratar.

Man ser mycket i en
människas blick.
Nyfikenhet, nonchalans,
kyla, ointresse,
vänlighet, flirt,
själviskhet eller humor.
Och en massa annat.

Idag var det mest män.
Det brukar vara det på
skivmässorna.

De flesta som vi pratade med
känner mig som Mikaels fru.
Och just det där är lite kul.
Hur pratar män med en annan
mans fru (om de pratar)

Ganska få vågar vara
vänliga på riktigt.
De flesta är lite försiktiga.
Somliga pratar med mig,
men tittar under tiden
ändå hela tiden på min man.
Som om män inte fick
prata med kvinnor på riktigt.
Typ: "Jo, jag pratar med din fru,
men jag gör det med din tillåtelse"
eller, "Jag pratar med din fru,
men jag ser inte på henne."

Kan vi liksom inte bara vara människor?
Behandla varandra likvärdigt?

Det ligger tydligen djupt
det där beteendet.

Men trevligt var det idag.
Och alla var bra typer.

Ingrott beteende gör
inte alltid folk till dåliga människor.

Loppiskonst

Förr i världen talade man
om marknadskonst.
Ofta sådär lite nedlåtande.
Som om det inte var riktig konst.
Ändå var det ju nån
som hade suttit och målat
de där tavlorna.

Som hade njutit av det.
Av sina händers verk.
Det var kanske inte så stor konst,
men alla blir inte stora konstnärer.

Jag tycker inte att just det
är så vidare viktigt.

Inte för mig.

För mig är det glädjen
när jag målar som är det viktigaste.

Och leendet jag ser i
betraktarns ansikten
när de känner igen nåt
i mina tavlor.

Merknadskonstens tid
är kanske förbi,
så nu ska jag testa loppiskonst.

Min man förde lite saker
till sitt loppisbord igår
och då skickade jag med
några småtavlor.

Mest för att jag har för många,
men också för att se
hur folk reagerar.
Och för att föra Gladkonsten ur huset.

Inte gläder den nån här.
I vårt källarförråd.
I ett hörn i vårt vardagsrum.

Kan ju hända att ingen köper.

Men kanske nån tittar.

Och ler lite.

Det här är en av småtavlorna som fick fara till loppis igår.

Äntligen!!

Nu har jag äntligen kommit igång!
Med målandet alltså.

När vi var mitt i flytten
i februari hade jag inte tid,
och sen skulle vi ju bo in oss
så då blev det heller inte målat nåt.

Men nu börjar vi vara vana
att bo här, så nu funkar det
med målandet också.

Det har blivit en del småtavlor.
En dödskalletavla,
och nu håller jag på med
ett beställningsarbete.

Man behöver tydligen inte
bo i en liten röd stuga
på landet för att måla Gladkonst.

Det funkar i ett höghus
i stan också.