Den stora bajskampen.

Vi har haft en kamp om bajs.
Så nu blir det
lite skitprat här.
Zappa bestämde sig
plötsligt  för att vägra
bajsa utomhus.
Han tyckte att det
var superäckligt
när gräset var vått
efter regnet eller daggen.

Vi gick ut,
och han lade sig på trappan.
Vi bar honom ner för trappan,
och han tvärnitade
och vägrade gå.
Vi bar honom till hans
favoritbajsställe,
och han lade sig ner
och suckade djupt.
Vi försökte vänta,
och vänta, och vänta lite till,
och han väntade ännu längre.
Vi gav upp och gick in,
och han rusade genast
iväg och bajsade bakom soffan.

Och så där höll vi på.

Men så var vi på valpkurs igår.
Och vi märkte att Zappa
inte alls är ovanligt jobbig.
Han är ingen problemvalp,
utan tvärtom,
i mångt och mycket
är han jätteduktig.
Duktigare än vi trodde.

Vi måste bara lära oss
att ha mera tålamod.
Han är trots allt bara
en liten skruttvalp ännu.

Så den kursen
är verkligen värd sitt pris.
Vi lärde oss jättemycket.

Och vi var såå stolta
över honom på kursen.
Han uppförde sig
exemplariskt.

Händelserik men tröttsam sommar

Augusti.
Det gillar jag.
Det är en mustig månad.
Man kunde faktiskt döpa den till
aumustig.

Färgerna är fylliga,
smakerna är söta
och luften som sammet.
T.o.m mörkret
är sammetsmjukt.

Nåja, nu hade jag ju inte
tänkt göra det här
till nån augustilovsång,
utan jag hade tänkt berätta
lite om vad som hänt i sommar.

Det viktigaste, jobbigaste
och absolut roligaste är
att vi skaffat hund.
En lite svartvit tuffing
som Moa döpte till
(Frank) Zappa.
Han är söt och gosig,
han är vild och bitsk
och han är stursk
och uppkäftig.
Men han lär sig nytt
hela tiden,
och han kommer nog att
bli en riktigt bra hund.

Jag har aldrig förr
haft en hund,
så jag lär mig också nytt
varje dag.
Jag har lärt mig
att hundvalpar gråter
och behöver tröstas.
Jag har lärt mig att det
(precis som med barn)
lönar sig att tala lugnt
i stället för att höja rösten.
Och jag har lärt mig
hur fint det känns
när nån är hysteriskt glad
när man kommer hem
nånstans ifrån.

Det har hänt annat
också i sommar.
Jag har ställt ut tavlor
lite här och där,
men har tyvärr inte själv
orkat vara ute på stan
med mitt tavelbord.
Har inte orkar måla
mycket heller.
Jag är fortfarande
väldigt trött, så allt sånt
tar på för mycket.
Så läget är nog
ganska oförändrat på den fronten.
Men familjen ger glädje
och när jag får
vara hemma med dem
mår jag bäst.

Så idag sitter jag här,
just nu med en sovande
Zappa under stolen,
och försöker
både ta intryck
och ge uttryck genom
sociala medier.

Vackert så.

Just nu.

Vi tog Zappa med ut till stranden en dag.

                                             Hade en vecka i glashuset på torget i juli.
                                              (foto: Ida-Marie Jungell)

Intensiva dagar på kommande

Fredag.
Nu kör vi igång
med en intensiv period.
Edgars födelsedag
närmar sig,
och så är annat
på gång också.

Igår städade vi,
så behöver vi bara
ta en snabb sväng
med dammsugaren
på söndan före kalaset.
Idag ska vi handla
allt som behövs.
Och köpa födesedagsgåva.
Vad vet jag ännu inte.
Han älskar kläder,
så det blir väl nåt sånt.

Imorgon ska vi
med Jaro Rockets på match.
Laget fyller 10 år,
och de ska spela
jubileumsmatch mot LBK.
Och så på söndan
är det Den Stora Kalasdagen.
Då ska jag stiga upp tidigt
och fixa tårtorna.

Sen, när kalaset är över
är det dags att packa
Edgars lägerväskor.
Han ska på läger
måndag till fredag.
Så fort han åkt iväg
far vi till Larsmo välfärdsstation
för att hänga upp en del tavlor.
Jag har utställning där
i juli och augusti,
Och därifrån åker vi
raka spåret till Jeppis
för att ställa igång
min tavelutställning
i ett av glashusen på torget.

Och där finns jag då
varje dag nästa vecka.

Så det är intensivt.
Jag kommer nog
att sova i två veckor
efter allt det här.

Fast det är bra att testa ibland.
Orkar jag med det här?
Om t.o.m det som är roligt
känns för tungt vet jag ju
att jag inte är frisk än.

Vi får väl se.......

Men sen efter allt det detta
får vi hem valpen.
Då ska jag bara mysa med
den här hemma.
Strunta i Jakobs dagar
och allt annat (nästan)
och bara få valpen
att känna sig trygg
och välkommen.

                                   Nu hade jag ingen lämplig valptavla så det fick bli en glad
                                   och lite hysterisk katt-tavla i stället.

Piggare!!

Vaknade till en
piggare dag idag.
Det känns nästan genast
man slår upp ögonen.

Så idag blir det
en tur till stan.
Till apoteket,
och matbutiken,
och så ska jag ju
hämta mina nya
gladkonstkalendrar.

Känns kanske
lite tidigt med en kalender
för år 2020 redan,
men jag vill alltid
ha dem klara tidigt numera.
Det är så kul att
ha dem med på kvällstorgen
och i glashuset på torget.
Där ska jag vara
hela nästa vecka
med mina tavlor,
och jag hoppas verkligen
att tröttheten håller sig borta.
Det var så himla roligt
förra året när jag var där.

Hallå hjärnan! Vakna!!

Har haft en trött förmiddag.
Jag skickade iväg Edgar
till jobbet och sen somnade jag om.
Sov, drömde, drömde,
vaknade, somnade.
Hela förmiddan höll jag på så.
Telefonen ringde.
Jag svarade, pratade,
och när jag sen vaknade
på riktigt vid tolv ungefär
hade jag inte en aning om
vem jag pratat med.
Kände inte igen numret heller
och tyckte att det
skulle vara för pinsamt
att ringa och kolla.

Sen satt jag och åt
knäckebröd och avocado
och tänkte att jag borde
ta reda på vem som hade ringt,
och så plötsligt
vaknade hjärnan.
Det var från tryckeriet!!
Mina Gladkonstkalendrar!
De är färdiga att hämtas!

Men det var jätteskrämmande
att inte minnas.
Att veta att man pratat med nån,
men inte ha en susning
om vem man pratat med.

Så än är jag inte frisk.
Än kan jag inte börja
söka jobb åt mig.

Jag menar,
hur kan man börja
tänka på att jobba
när hjärnan beskyddar en
t.o.m från sånt man
tycker väldigt mycket om
och vill göra.

För jag antar att det
är det det är frågan om.
Hjärnan vill vila.
Ännu bara vill den vila.

Den måste i sanning
ha gått på högvarv länge.

Livsstilsrenovering.

Håller på med lite
livsstilsrenovering här nu.
Först hade jag tänkt
att jag skulle bli vegan.
Det hade inte varit så
stor omställning
eftersom jag redan
är vegetarian.

Men då är det ju osten,
och fil med bär.
Dem vill jag inte skippa.
Äter nästan aldrig
ost på bröd numera
eftersom jag skippat
allt mjukt bröd.
Men jag brukar sätta
bondost eller feta
eller halloumi i
salladen ibland.

Potatis har jag
inte ätit på en månad.
Inte ris och pasta heller.
Har minskat rejält
på sockret också.
Bara när det är kalas
kan jag tänka mig
att äta en bit tårta
eller nåt annat.
Choklad åt jag
minst ett par
gånger i veckan förr.
Nu blir det inte
ens varje vecka.
Kaffe dricker jag,
med havremjölk.

Så nu består
mina måltider
av sallad med ost
eller nötter och frön.
Smoothies, fil med bär,
eller havreyoghurt med banan.
Torkade nässlor
och maskrosblad.
Mysli också ibland.

Men frukt och bär,
grönsaker och baljväxter,
Det gillar jag mest.

Tror att grejen för mig
är att vara sträng mot mig själv,
men inte för sträng.

Och vet ni vad?
Det börjar både kännas
och synas nu.

Acceptans

Jag börjar acceptera det.
Att jag är så här nu.
Det har nog varit på gång.
Jag har känt det
men inte velat erkänna det.
Jag blir aldrig som förr.
Men hur kan jag då veta
vem som är den riktiga jag?
Kanske det är den jag är nu.
Utom tröttheten då.
Det att jag kommer igång
först mot eftermiddagen.

Den här tillvaron
är inte så illa.
Så länge man bara är hemma
är det faktiskt rätt bra.
Men samhället kräver
att man ska vara delaktig.
Man ska jobba,
man ska vara social,
och man ska prestera.

Men vad händer om man inte orkar?
Då anses man vara sjuk.
Men jag känner ju mig mest trött.

Är det en sjukdom
att behöva leva i sin egen takt?
Är det en sjukdom
att inte riktigt orka med
den övriga världen?

Det kanske det är.

Och i så fall är jag ju sjuk.

Och jag accepterar
att jag kanske aldrig
blir riktigt frisk igen.

Tills vidare tassar jag på
här hemma.
I trädgården,
i min målarhörna.
Umgås med dem
jag behöver mest.