Acceptans

Jag börjar acceptera det.
Att jag är så här nu.
Det har nog varit på gång.
Jag har känt det
men inte velat erkänna det.
Jag blir aldrig som förr.
Men hur kan jag då veta
vem som är den riktiga jag?
Kanske det är den jag är nu.
Utom tröttheten då.
Det att jag kommer igång
först mot eftermiddagen.

Den här tillvaron
är inte så illa.
Så länge man bara är hemma
är det faktiskt rätt bra.
Men samhället kräver
att man ska vara delaktig.
Man ska jobba,
man ska vara social,
och man ska prestera.

Men vad händer om man inte orkar?
Då anses man vara sjuk.
Men jag känner ju mig mest trött.

Är det en sjukdom
att behöva leva i sin egen takt?
Är det en sjukdom
att inte riktigt orka med
den övriga världen?

Det kanske det är.

Och i så fall är jag ju sjuk.

Och jag accepterar
att jag kanske aldrig
blir riktigt frisk igen.

Tills vidare tassar jag på
här hemma.
I trädgården,
i min målarhörna.
Umgås med dem
jag behöver mest.