Jag skickade iväg Edgar
till jobbet och sen somnade jag om.
Sov, drömde, drömde,
vaknade, somnade.
Hela förmiddan höll jag på så.
Telefonen ringde.
Jag svarade, pratade,
och när jag sen vaknade
på riktigt vid tolv ungefär
hade jag inte en aning om
vem jag pratat med.
Kände inte igen numret heller
och tyckte att det
skulle vara för pinsamt
att ringa och kolla.
Sen satt jag och åt
knäckebröd och avocado
och tänkte att jag borde
ta reda på vem som hade ringt,
och så plötsligt
vaknade hjärnan.
Det var från tryckeriet!!
Mina Gladkonstkalendrar!
De är färdiga att hämtas!
Men det var jätteskrämmande
att inte minnas.
Att veta att man pratat med nån,
men inte ha en susning
om vem man pratat med.
Så än är jag inte frisk.
Än kan jag inte börja
söka jobb åt mig.
Jag menar,
hur kan man börja
tänka på att jobba
när hjärnan beskyddar en
t.o.m från sånt man
tycker väldigt mycket om
och vill göra.
För jag antar att det
är det det är frågan om.
Hjärnan vill vila.
Ännu bara vill den vila.
Den måste i sanning
ha gått på högvarv länge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar