I märkliga tider.

Märkliga tider vi lever i nu.
Världen har stannat upp
för de flesta av oss.

Vi som har lärt oss
att vi kan göra vad vi vill.
Att vi kan åka vart vi vill,
Och att världen är till för oss.

Dröm det!
Gör det!
Förverkliga dig själv!
Åk till månen om du vill!

Så kom Corona.

Nu får vi lära oss andra saker.
Att hjälpa andra.
Att stanna hemma.
Umgås med familjen.
Se barnen.
Lyssna på dem.

För vet ni,
månen finns kvar.
Även efter Corona.

Sista av första, och sen kommer andra

På måndan börjar sista
veckan av första perioden
på arbetspraktiken.
Andra perioden börjar
om tre veckor.
Jag ska vara en vecka
i Härmä på rehabilitering
innan dess (igen).

Jag är jättetrött nu.
Får inget gjort här hemma.
Orkar knappt måla.
Men på jobbet går det bra.
Det är när jag kommer hem
som jag fattar hur trött jag är.
Helgerna går också åt
till att återhämta mig.

Men.
Det är ju just det här
som är meningen med
rehabiliteringen och praktiken.
Jag ska försöka,
göra så gott jag kan,
och ta reda på vad jag klarar.

Resultatet är just nu
inget att hurra för.

Önskar jag hade haft
det här jobbet medan
jag var frisk, för det passar mig.
Och jag gillar det.

Bilden har absolut inget med texten att göra, förutom att jag sitter här och längtar efter sommaren.

Hos oss, just nu.

Väldigt sällan jag skriver blogg numera.
Men jag har inte slutat,
det är viktigt för mig att skriva,
även om det bara blir ibland.
När jag bloggade på bloggen.fi
skrev jag ofta flera inlägg om dan.
Men det var när jag bodde
ensam med Edgar, när han var liten.

Och vad händer nu då?
Jo jag är ju på praktik,
Börjar på fjärde veckan i morgon.
Jag gillar jobbet,
jag gillar arbetskompisarna,
men jag blir trött.
Sover för det mesta
ett par timmar när jag kommer hem,
och är väldigt trött på helgerna.
Så inte är jag riktigt frisk än.
Det är tydligt.

Dock är jag på ganska bra humör,
och nu är jag övertygad om att jag
ska klara mig igenom det här.
Rehabiliteringen alltså, sen får vi se.
Jag jobbar fem timmar per dag,
och det är vad jag klarar av just nu.
Om jag far direkt hem sen.
Det blir inte frågan om nåt
annat program efteråt,
det orkar jag inte.

Och Mikael har fått
ett positivt pensionsbeslut!
Det är vi superglada över!
Så nu blir det inget mer
spring till Kela eller Te-byrån.
Inte för honom åtminstone.

Och knäppa Zappa då?
Jo han är sitt vanliga
underbara jag, gullig, galen och glad.

Årets första

Jahajaha, då är det dags.
Årets första blogginlägg.

Fast det blir nog ett trist ett.
Har inte så mycket att säga.

Dagarna bara går,
och snart är det dags
för mig att åka till Härmä igen.
Den här gången blir det fem dagar,
och som vanligt känns det
mer än obekvämt.
Men bättre än förra gången!
Nu vet jag vart jag ska,
vad jag ska göra,
och med vem jag ska umgås.

Så på måndag far jag.

Sen följande måndag
är det dags för nåt nytt igen.
Då börjar min arbetspraktik.
Det är en verklig utmaning.
Jag har ju inte jobbat
på över ett år nu,
dvs inte sen 4.11 2018.

Men det är bara att börja.
Antingen går det bra,
eller så går det inte alls.

Hoppas på det första alternativet.

Och på tal om vädret,
vad är det här för väder egentligen??!!

Det är ju för farao januari!!

Men jag klagar inte, jag gillar inte snö.

Men allvarligt,
jag vet inte om jag ska vara glad
eller skräckslagen av det här vädret.

Klimatförändring?
Eller bara en engångsföreteelse?

Bästa dagen!

Bästa dagen i december
är den dag när det vänder.
När årets mörkaste dag
har varit och farit
och vi börjar se ljuset igen.

Det är julafton på tisdag
och jag har ännu inte
satt två strån i kors
för den sakens skull.
Vi har ju busvalp i huset
så vi städar inte alls.
Dammsuger lite på måndag bara.
Jag har inte bakat nåt
men köpte pepparkakor.
Jultårtor ska vi ha
men dem fixat jag på julafton.

Vi försöker undvika
att köpa julklappar i år,
men Edgar ska nog få några.
Julmat ska vi ha förstås
men det blir inte så mycket
för vi är bara tre vi bordet i år.
Moa kommer på kvällen sen.

Vi pyntar bara i Edgars rum,
det är onödigt att utsätta valpen
för den hysteri det skulle medföra.
Så julgranen står där också
och den ska Edgar och jag
klä senare i kväll.

En jul i vår smak alltså.
Inget stök, ingen stress,
bara vi och barnen och hunden.

Det här blir bra det!

Länge sen.

Länge sen jag bloggat.
Dagarna bara går
och det känns som om
det var bara mornar och kvällar.

Mina första rehabiliteringsveckor
har varit och farit, tack och lov,
och nu försöker jag bara vara
och återhämta mig.
Första veckan jag var hemma
var jag helt slut.
Jag sov massor
och fick inte gjort nåt.
Så ingår det i min plan
att jag ska börja promenera
och också gå på gym.
Det sket ju sig nästan
genast eftersom jag föll
och stukade foten ordentligt.
Men snart ska jag nog
komma igång med det.
I den här rehabiliteringen
ingår 70 dagar arbetspraktik,
och jag har fått en plats
att praktisera på.
Skönt att ha det på klart.

Annars flyter det på här,
som det brukar göra.
Jag har fått tillbaka
min målarinspiration
som var borta ett tag,
och det känns bra,
Jag var lite bekymrad
över det en tid.

Så nu umgås jag
med min lilla familj.
Njuter av att ha dem nära.
Zappa förgyller tillvaron
med sina galenskaper
och vi skrattar mera än förr.
Han är en knäpp,
men alldeles underbara hund!

Hopplös hotellgäst.

Första veckan av min
rehabilitering i Härmä är över.
Det har varit psykiskt tungt,
och jag har bara velat hem.
Men jag har tagit som mål
att klara det här.
Vi har en vecka kvar
av den här perioden
och sen ska vi tillbaka i januari.
Innan det ska vi ha
ett par samtal med handledaren,
och så ska vi skaffa oss
en praktikplats.

Och hotellet då?
Jovars, om man gillar hotell
är det säkert helt ok.
Men det gör inte jag.
En hotellvistelse
är helt bortkastad på mig.
Gillar inte hotellfrukost.
Njuter inte ett dugg
av att sitta där och äta
i en stor matsal med mycket folk
när jag knappt är vaken.
Fattar inte heller matmängden.
Jag har ätit en skål yoghurt
och lite bär och mysli
varje morgon.
Precis som jag gör hemma.
Jag vill inte äta mer än så.
Mina övriga måltider har
mest bestått av sallads
och ett par gånger
lite fisk till det.
Lite batatfrestelse en dag.
Efterrätterna är helt ok.

På kvällarna har jag varit
så slut i skallen av allt folk
och alla ljud
så jag har stannat på rummet.

Så det bästa med det här
är att jag måste utmana mig
att klara av det.

Nu får jag vila
och njuta av favoritkillarnas
härliga sällskap.

På måndan ska jag iväg igen.