Tulpantiden kan börja :)

Och så börjar vi det nya året.
Det känns ju alltid som om man borde summera det gamla, gå igen vad som varit bra och vad som varit mindre bra. Men jag vet inte, jag tycker inte att det är nåt att fundera dess mer på. Vi kör vidare bara.
Och fortsätter vara glada över livet. :)

Idag ska vi njuta av den sista slapp-och-slödagen och i morgon är det dags för jobb och skola igen.
Känns helt ok att börja på igen.
Sen ska Moas 17-årsdag firas på torsdan och så är det plötsligt helg igen.

I morgon ska Edgar och jag hälsa på hos mommo och moffa efter skolan. Vi har inte träffat dem sen julafton och det är allt för länge sen. Men jag har ju varit magsjuk och sådan smitta kan man inte föra dit. Speciellt moffa börjar vara så pass skör så en sådan magsjuka skulle ta hårt på honom. Vi får försöka vara rädda om dem så länge vi har dem.

Det är lugnt och ganska tyst i vårt hus ännu idag.
Edgar leker i sitt rum, Mikael sover och jag har suttit i min fåtölj under en filt och stickat.
Sååå skönt att inte ha bråttom nånstans!

Jag gillar slowlife! :)

Ska väl sätta in en bild också, på det vi ser fram emot nu, när jul och nyår äntligen är över.

Ge eller få?

Vi sitter och tittar på en film i TV när det dyker upp en reklam om hur man kan sms.a och ge pengar för att hjälpa barn som inte kan bo i sina egna hem av olika orsaker. Här i Finland. Sms.et kostar fem euro och det är ju helt ok. Kunde egentligen vara mera. MEN, sen börjar de räkna upp allt man kan vinna om man deltar. Ett färdigt egnahemshus värt över 200.000, fem bilar, en massa resor och andra grejer.

Det är i det skedet vi blir spyfärdiga.

Kan man inte ge utan att måsta få?

Varför kan inte de där barnen få alla de pengar vinsterna kostar??

Alla talat om att julen är den tid på året när man ska ge.
Det där kändes verkligen inte så.

Babbel inför julen

Den är snart här igen, julen.
Helgen som många väntar på, helgen som många nästan stressar ihjäl sig över.
Här hos oss försöker vi göra julen så stressfri som möjligt.
Visst har vi en julgran och nåt småpynt, men det är ingen som blir hysterisk om vi glömmer bort att sätta fram nåt av det.
Visst köper vi lite julklappar, men det blir heller ingen överdrift.
Mat handlar vi, men betydligt mindre än i andra familjer.
Jag menar, hur mycket kan man äta egentligen? Man har ju samma magsäck på julen som resten av året.
Dessutom är varken Mikael eller Edgar så där värst förtjusta i julmat utan är gladast om de får vanlig mat.
Vi gör nog lite julmat, för mina föräldrar kommer hit på mat på julafton. Men de är vegetarianer och äter dessutom som småfåglar båda två.
Det allra skönaste med julen är att bara få vara hemma. Helst med barnen, men eftersom de har sina andra familjer också så är de ju lite här och där. Men på julaftonen är de här på kvällen båda två, och det är riktigt skönt. Några julklappar, lite stearinljus, lite godis kanske och så njuter vi bara av att få vara tillsammans.
Och sen sover vi läääänge nästa morgon (eller, jag sover så länge Edgar sover) och tassar omkring i hemmamyskläder sgs hela dagen.
Nån av de andra dagarna träffar vi säkert resten av släkten lite också, men mest hålls vi här hemma i vår lilla röda stuga.

Och sen är julen över, och vi börjar vänta på ljuset, och våren.

Underbara unge, del 2

När Edgar älskar nån, då gör han det helt och fullt och av hela hjärtat.
Han kan krypa ihop bredvid en, eller bara komma och se hur man har det så där i förbi farten, och så kan han säga: " Mamma, jag älskar din näsa. och dina ögon och din kind"
Så pillar han en på näsan lite, eller pussar på en och man bara smälter.
Ibland kan det förstås gå lite till överdrift, för när han börjar har han lite svårt att sluta.
Men sån är han, och han kan inte hjälpa det.

Idag satt han och hjälpte Mikael att prissätta en del böcker och plötsligt säger han: "Hödu, jag älskar din mage" Och eftersom min man är en av de coolaste män jag känner så tyckte han ju bara att det var bra att ha en älskad mage. :)

Vi har intressanta samtalsämnen här hos oss ibland :)

Underbara unge!!

Ibland kommer Edgar och sätter sig bredvid mig och tittar på mig, så där som bara Edgar kan, och så frågar han: " Mamma, vad du önska dig? I din mage"
Då vet jag precis vad han menar, och mitt svar blir alltid detsamma.
"Jag önskade mig att babyn som var i min mage skulle bli precis en sån pojke som du är. Världens bästa pojke"
Då ser han väldigt belåten ut, och eftersom han är Edgar kan han då inte låta bli att fiska lite komplimanger :)
"Vaffö då? Vaffö e jag världens bästa pojke?"
Så då berättar jag för honom hur gulliga jag tycker att han är osv.

Han är en underbar unge, Edgar, och jag hoppas att han alltid förblir underbar, även sen när han är vuxen.
Jag brukar säga att den extra kromosomen han har är en gullighetskromosom.
Han är precis den ungen jag vill ha, även om jag för hans egen skull givetvis önskar att han var utan den där extra kromosomen.

Men för mig (och jag tror jag kan tala för alla andra i hans närhet också) är det inget problem att han har Downs. Man lär sig leva med det och ta det som det är. Visst finns det saker man kunde göra till problem om man ville, men sånt är bara slöseri med energi som man kan sätta på annat i stället.

Jag minns när han var bara några minuter gammal och jag för första gången insåg att han hade Downs. Min första tanke var: "Ok, nu gick det så här, då lever vi så då"

För man kan ju inte annat.
Och livet med Edgar har bevisat att Down kan bli Up!!

Va fan sa han? Egentligen.

Jag var ute på dunjacksjakt idag.
Alltid lika trist eftersom jag är en kvinna modell större. Inte så lång, men lite tjockare än genomsnittskvinnan.
Ändå är jag ju inte på något sätt stans tjockaste människa.

Nå, efter ett misslyckat försök på ett av stans varuhus (där de inte hade en enda dunjacka) gick jag till en sportaffär. Jag vet att där finns kvalitetsvaror och de brukar vara snygga också.
Jag provade en del jackor och en manlig försäljare hjälpte mig efter bästa förmåga.
Misslyckande igen.
Jackor fanns där nog, men inga i min storlek.

"Men varför är det så här, ska inte vi stora människor få ha snygga och varma jackor?", frågade jag.
Killen skruvade på sig lite och visste inte riktigt vad han skulle svara. Försökte först säga att det bara är så här, att de får in det som "kedjan" bestämmer att de ska ha i lager. Nå, det kan ju stämma förstås.
Men sen sa han: "Och så är det ju så att folk som kommer och handlar till en sportaffär vanligtvis inte är så stora".

Jaha????
Det kan han ju också ha rätt i.
Men hur går det då med stora människor som vill börja sporta och vara ute i friska luften?
Man ger dem inte en chans liksom
Kom tillbaka när du har gått ner tjugo kilo, typ.

Nu måste jag nämna att killen inte på nåt sätt var otrevlig, och jag uppskattar nog att han var ärlig.
Men vad farao säger det om företaget han jobbar åt??

Men jag hittade en jacka sen på stadens billighetsaffär.
Och den var helt ok ändå.
Så sist och slutligen är jag nöjd.

Mera lördagsbabbel

Sitter och funderar lite på det där att göra ingenting.
Jag vet att många föräldrar tycker att det är konstigt att man har ingentingdagar för barnen (och hela familjen), men jag tror att det är bra. Det är t.o.m bra att barn har tråkigt ibland tror jag.
Edgar kan komma och säga att han har tråkigt ibland, men sen efter några minuter är han i full gång med nåt nytt igen. Många kanske tycker att jag är en konstig mamma som då inte hittar på nåt åt honom, men se jag tycker ju att han kan hitta på själv. Klart att vi gör saker tillsammans också, men han behöver få använda sin fantasi och ta egna initiativ däremellan.
Jag tror (som vanligt bara min egen åsikt, och inget expertutlåtande) att barn som måste ha tråkigt ibland blir mera kreativa och initiativtagande än de barn som får all sin tid planerad av föräldrarna.

Att sånt. :)