Jag lever ju!!

Läste en sak på facebook nu i kväll som fick mig att tänka på, och minnas ett skede i mitt liv när allt inte var självklart.
En tid när jag famlade omkring i livet utan att veta vem jag var eller var jag hörde hemma.
När jag festade, jobbade, umgicks med folk utan att få någonting alls ut av det jag gjorde.

Jag hade nyligen blivit änka och jag var helt ute och cyklade i livet.
Fast utåt sett verkade jag väl stark.
Men man är inte alltid stark fast man ler.
Fast man jobbar på som vanligt varje dag.
Fast man umgås med sina vänner.

För när man tappar fotfästet i livet har man inget.
Man har inte sig själv.
Och har man inte sig själv kan man inte ha nåt annat heller.

Jag kunde gå ut md mina kompisar och känna mig som den ensammaste människan på jorden.
Jag kunde umgås med min familj och känna mig utanför.

Men jag levde ju.
Och jag fortsatte att leva.
För man kan inte annat.

Och så småningom hittar man sitt liv igen.
Det är givetvis inte samma liv.
Och fast man hittar sig själv är man inte längre den samma.

Men har man tur, och det hade jag, så kan man faktiskt hitta ett helt annorlunda liv.
Ett helt annorlunda jag.

Och när man blivit vän med sitt nya jag kan man faktiskt bli väldigt lycklig igen.

Jag är i alla fall lyckligare än någonsin.