Låt det bli en vacker dag!

Jag har varit på begravning idag.
Begravningar är aldrig trevliga.
Vackra kan de vara.
Nödvändiga för oss som finns kvar är de alltid.

Nödvändiga för att vi behöver sörja.
Vi behöver få ha en dag när det är tillåtet för alla att gråta.

Och vi behöver ta farväl.

När min första man dog för 18 år sedan gick jag och hans mamma arm i arm upp till kapellet  där begravningen skulle hållas.
Vi gick där då, och hon sa: "Lilli, visst ska vi göra det här till en riktigt fin dag?"
Hon, kvinnan som nyss mist sin son sa så.
Stark, vacker och klok var hon.
Och dagen blev fin.
För att vi hade bestämt så.

Så härefter när jag går på begravning tänker jag alltid på henne och hennes ord.
Jag känner sorg, förstås, men mest av allt försöker jag känna tacksamhet och glädje över att ha fått ha en fin vän, pappa eller släkting (eller vem det nu är frågan om).
Jag försöker göra dagen till en dag då jag minns fina saker om personen i fråga.
Jag gråter lätt, så om tårarna kommer låter jag dem komma.

Det finns inga regler för sog, och även sorg kan vara vacker.

Så jag är glad över att jag fick vara med idag.
Glad fast jag är ledsen.