Stolt. Igen.

Det här läsåret jobbar jag i Edgars skola.
Vi håller till i olika delar av skolan,
men vi ses ibland i korridoren, i matsalen
eller på gården.

Ibland har vi tid att byta några ord,
eller att ge varandra en snabb kram.

Ibland ser han mig knappt när vi möts,
om han råkar ha viktigare saker för sig.

I skolan ser jag hur stor han har blivit.

Här hemma är han ganska mycket
mammas pojke än.
Han vill vara det,
och jag låter honom vara det.
Tids nog hinner han vara vuxen.

Men i skolan ser jag hur vuxen han ändå kan vara.

Idag när jag gick i korridoren
med "mina" barn kom han gående.
Han hade nån slags burk i handen
och såg ut som om han var ute på ett uppdrag.

Han kastade en blick på mig när han gick förbi.
"Jag ska gå med den här till personalrummet", sa han.
"Jag går själv"

Så där bara.

Han är såå långt ifrån killen
som smet och gömde sig när han fick en chans.
Som satte sig ner på golvet
och strejkade ibland.

Och jag är så stolt över honom!
Igen.