När man blir tom

Att bli tom är en konstig känsla.
Ni vet, när man tänkt på något länge.
Finslipat ett arbete eller en idé,
och sen får det klart.

Då är man på ett sätt nöjd,
men på ett sätt vemodig och tom.

För vad ska man nu göra?

Vad ska bli nästa projekt?

Man vill, men man orkar inte riktigt.
Orkar inte börja på.

Jag satt här många dagar framför en vit canvas.
"Kom igen nu!", bad den.
"Fyll mig med färg!!"
"Du kan ju!"

Och jag satt där.
Och satt där.

Och plötsligt stack hon upp huvudet!
Maskroskvinnan.

Hon har grön skarf på huvudet.
Min mammas gröna ögon.
Annars är hon inte lik min mamma alls.

Hon ska vara omgiven av maskrosor.
Vackra maskrosor.
Och fast man bara ser hennes huvud,
så vet man att hon har gula gummistövlar,
och mull under naglarna.

Och man vet att hon är lycklig.