Strul på jul.

Stearinljusen brann så fint på köksbordet och det var tyst och mysigt i huset.
Ute var det mörkt och kallt, som sig bör en luciamorgon.
Då kommer någon där.
Jag vet nog vem det är.
Det är fröken Lucia.
Med den chockrosa morgonrocken slarvig hängande på axlarna och med papiljotter i håret.
Hon sneglar på klockan och konstaterar att det börjar bli bråttom.
Hon hasar via kaffekokaren till badrummet och börjar ta lös papiljotterna ur det långa ljusa håret.
Gnolar lite på luciasången under tiden.
Sen är det dags för sminket.
Inte för mycket.
Less is more för en riktig lucia.
Får inte se slampigt ut.
Sådärja, då var det dags för klänningen.
Åååå, den är så vacker!
Vit, lång och lite glansig.
Det röda skärpet är nystruket och hon fäster det belåtet runt midjan.
Klänningen sitter som en smäck!
Hon granskar belåtet sin spegelbild.
"Jisses vad vacker jag är!", mumlar hon för sig själv.

Nå, nu får hon skynda sig!
Hon ska lussa för Herrklubben om en halvtimme!
På med pälsen och iväg.
Cykellåset har frusit och hon andas febrilt på det.
Fan också! Hon för munnen lite för nära och underläppen fryser fast i låset!
Hon drar försiktigt men lossnar inte.
Herr Tomtè kommer gående längs trottoaren med sin lilla tax Poro.
"Nisse hjälp mig!" får hon fram, medan hon aktar sig så överläppen inte ska frysa fast i låset den också.
"Nämen sankta Lucia, hur står det till? Vänta lite å ska jag hämta varmt vatten och hjälpa dig loss", säger Herr Tomté.
Han dyker upp efter en stund och häller hett vatten på Lucias läppar.
För hett.
Det bränner så hon skriker och läpparna blir knallröda.
"Tack för hjälpen Nisse", mumlar hon medan hon känner hur läpparna svullnar, "Nu måste jag iväg!"

Det är halt att cykla, men hon kommer fram till Herrklubben utan missöden.
Hon tar av sig pälsen i hallen, tänder ljusen i kronan och så börjar hon skrida.
Och sjunga.
Men vad nu då? Hon kan inte röra läpparna!
De har blivit tjocka som julkorvar och hon kan knappt öppna munnen.
"Nå, då nynnar jag bara", tänker hon och skrider till verket.
Femton festklädda herrar sitter med tindrande ögon och väntar på henne.
Spritångorna i rummet berättar om att de nog tindrat ett bra tag redan.
Lucia genomför sitt lussande trots igensvullna läppar och herrarna applåderar och busvisslar förtjust.
"Jag fixade det!", tänker Lucia belåtet och tar tacksamt emot den varma glöggen som en av herrarna räcker henne.
"En liten glögg kan man väl ta", tänker hon, och tar en till.
Det bränner i läpparna men glöggen är bra spetsad så snart märker hon inte smärtan.
Herrarna är trevliga!
De bjuder på mera glögg och dricks får hon också.
Sen är det dags att cykla hemåt.
Det är ännu halare nu, och vägen känns lång.
Rondellen strax innan hennes gata tycks ha blivit en dubbelrondell och hon undrar varför hon inte märkt det förr. Sen slirar hon nedför sista backen och just när hon ska kurva in på sin egen gård mister hon herraväldet över cykeln och står på huvudet i snödrivan precis där den förvånade Poro hade tänkt lyfta benet och kissa en svätt.
"Men sankta Lucia! Hur står det till?, säger herr Tomté och granskar henne bekymrat.
"Ååå snälla Nisse, hjälp mig hem!", stönar Lucia, "Mina fötter tar livet av mig i de här skorna och jag blöder på knät!"
"Kära lilla barn", säger herr Tomté, "kom så ska jag ta hand om dig."
Han hjälper henne uppför trappan och in i lägenheten.
"Sätt dig här nu så ska jag hälla upp ett varmt fotbad åt dig och plåstra om ditt knä."
Och så slocknade ljusen i kronan.

Sådärja!

En intensiv vecka går mot sitt slut.
Det är alltid mycket på jobbet så här års, och nu har det varit mycket privat också.
Men det har varit roligt!
Jag har målat mycket.
Jag har fört tavlor till cafét där jag ska ha dem utställda i december, jag har varit och friserat mig, jag har blivit intervjuad av lokaltidningen och det har varit allt möjligt smått och gott.
Livet är sånt ibland.

Egentligen är jag ju en sån som tycker att den bästa kalendern är en tom sådan, men nu har det varit mycket att hålla reda på.

Och nu blir det att måla mera.
Idag köpte jag 32 nya dukar som bara väntar på att fyllas med fantasi och färg.
Idéerna ploppar upp som smörsoppar i augusti.
En till yogatavla, mera barn, mera katter, fler små farliga spindlar och en och annan cooling ska det bli. Och tanter. :)
Och så ska jag börja öva mig på att teckna sjöhästar för jag har ett sånt tavelprojekt på kommande så småningom. det kommer att bli jätteroligt, men ganska svårt.
Ingen brådska med det dock, för jag vet ännu inte hur stor tavla det blir frågan om.

Nu ska jag ta det lugnt en stund.
Låta penslarna vila, ta en kall mellis och sen njuta av lördagsmorgontassande med sonen i morgon.

Life is good!

Get a life!!!!

Läste en artikel idag om en mamma som var missnöjd med sitt liv som mamma.
Det fick mig att tänka på livet så där i största allmänhet.
Den här texten är på inget sätt nån kritik mot mamman i artikeln, det var bara artikeln som fick mina tankar att börja sväva hit och dit.

Hur många gånger har man inte hört (och själv också sagt) orden : "Skaffa dig ett liv!!"
Man säger det om hemmasittare, man säger det om människor som hänger på facebook ofta och man säger det av alla möjliga orsaker.
Nån kanske säger det om mig, för att jag inte vill resa.
För att jag har slutat gå på krogen.
För att jag på min fritid bara vill vara hemma och umgås med familjen.
För at jag mest sitter och målar.

Men kanske man borde börja acceptera att just det där ÄR liv?!?
Fatta att det finns människor som vill leva just så.
Kanske människor idag ofta mår så dåligt just för att de tror att de måste "skaffa sig ett liv" i stället för att njuta av just det livet de har?

Alla kan inte bli rika (ekonomiskt).
Alla kan inte bli idoler.
Alla kan inte resa jorden runt (alla kanske faktiskt inte vill).

Kanske det börjar bli dags att ta det lite lugnt?

Kanske vi borde sluta stressa över att uppnå nånting som vi kanske inte behöver?

Kanske vi borde börja inse att det vi har faktiskt är bra nog?

Skaparglädje

Känslan när du har nytt fint material att måla på.
Den känslan.
En stor tom vit yta som bara väntar på att blir fylld med färg och glädje.

Skissar först lite löst i ett vanligt skissblock.
Med blyertspenna.
Väldigt vagt, många detaljer, vissa som aldrig sen hamnar på tavlan.
Blommor, blad, katter, barn.
Miner och uttryck.

Fnissar lite för mig själv åt nån knäpp ide´.

Sen tar jag plasten av tavelduken.
Ställer duken framför mig på staffliet eller en stol.
Tittar på den.
Lutar mig tillbaka och funderar.
Tittar på skissen.
Tar fram ritkolet.
Drar några tvekande streck på duken.

Och sen är det igång.

När jag väl börjat har jag svårt att sluta innan tavlan är klar.

Fast man måste ju till jobbet också.
Och sova måste man ibland.

ÄT, men bli inte fet!!!

Vi satt och zappade mellan TV-kanalerna här i kväll och konstaterade att de bara bakar och lagar mat överallt. Det är lifestyle-program med mysiga kök och duktiga kockar, och så är det dessa evinnerliga tävlingar.
Man tävlar i matalagning och bakning. Ensam eller i lag.
Det ska vara grillat, fritterat, kokt, stekt, hackat skuret och jag vet inte vad.
Bakverken ska vara med maffiga glasyrer och det ska vara cheesecakes, cupcakes, kladdkakor och kanelbullar.
Man ska äta och gotta sig och det är vardagsmys, fredagsmys, lördagsmys och partymys.
Men samtidigt ska man akta sig som fan för att bli fet!!

Vi ska alltså vara trendigt skickliga kockar och bagare men helst ska vi inte äta annat än sallad och dricka vatten (ja okej då, lite rödvin är också tillåtet).

Fattar ni hur sjukt det är??!!

Låter mera som stressmys än fredagsmys i mina öron.

Sen när du blir äldre......

När jag var yngre hade jag jämt ont i halsen.
Jag menar riktigt ont, med halsbölder och jag vet inte vad.
Jag slutade dricka mjölk då, för mjölk är slembildande och gjorde det hela värre.
Sen, efter några år blev jag tonsillopererad och trodde att allt var ok.
Fast en läkare nog sa att jag kan börja få ont i halsen igen "sen när du bli äldre".
Det trodde jag inte på eftersom min hals kändes helt fantastisk.
Det var sååå skönt att inte ha ont hela tiden!!

Nå, nu är det tydligen "sen när jag är äldre".

Har ont i halsen nu som då.
Fast inte på samma sätt som förr.

Men jisses.
"Sen när du bli äldre" !!!

Är det nu det??

Jag trodde ju att det skulle ta en evighet tills man blev äldre!

Liv. Helt enkelt.

Sitter här med mitt morgonkaffe och njuter av stillheten.
Mikael sover, och Edgar ser på film i sitt rum.
Vi gör ofta så här hos oss.
Edgar bestämmer när vi ska vakna och sen äter vi frukost.
Efter det går var och en till sitt.
Då blir det just så här.
En vid datorn, en under täcket och en vid sin TV.

Skönt och lördagsmysigt.

Senare idag ska Edgar och jag iväg och hälsa på mamma en stund.
Eventuellt går vi till gravgården och tänder ett ljus på pappas grav.
Jag var till graven igår, mn då hade jag inget ljus med.

Idag ska jag måla lite också.
Jag målar en tavla med glada små pirater som kikar fram bakom solrosor och buskar i en trädgård.
Inspirerad av Edgar, när han lekte pirat bakom hallonbuskarna förra sommaren.

Kidsen ger så mycket.
Kärlek, livsglädje, inspiration.

Liv, helt enkelt.