En dröm blev sann idag.

När jag fick barn kunde jag knappt vänta på att han skulle bli så gammal så att vi kunde rita och måla tillsammans. Jag köpte kritor och tusch och papper för att vara förberedd sen när tiden var mogen.

Men han ville inte.

Jag fick bara ta skeden i vacker hand och acceptera att Edgar inte gillade samma saker som jag själv hade tyckt om som barn.
Jag har försökt på nytt nu och då under åren, men han har inte riktigt nappat på det.
Han kunde nog säga ja när jag frågade om vi skulle rita eller måla men sen tröttnade han efter två minuter.

Nu har jag hållit på och målat sen i oktober.
Jag har målat massor.
Ibland en tavla om dan.

Och idag ville Edgar också måla!!

Jag tog fram det tunga artilleriet.
Ordentliga grejor och inget tjafs.
Han fick en egen duk att måla på och min palett och mina färger.
Och han orkade!
Han tyckte t.o.m att det var roligt!
Tavlan blev klar och han sa att han ska måla mera i kväll.

"Kärlek i himlen" heter den.
Edgars första riktiga tavla.

Nu hänger jag i magasinet.

Idag har jag ställt ut en del av mina tavlor vid Mystic magasinet i Jakobstad.
Jag har ju målat så kort tid så jag är inte så van med sånt.

Men det är roligt!
Vet ni, det är t.o.m riktigt roligt!
 För på nåt sätt blir tavlorna tavlor på riktigt när de hänger på en vägg nån annanstans än här hemma.
De får nåt av atmosfären i lokalen där de hänger, och de ger förstås nånting också.

Så idag fick jag nånting nytt i min kappsäck med erfarenheter.
En väldigt trevlig sak som aldrig kommer att vara tung att bära.
Tvärtom så känns min erfarenhetskappsäck lite lättare än förr.
Det är sånt som positiva upplevelser gör.
De kastar ut nåt gammalt, slitet och negativt ur ens kappsäck.

Min dag idag.

Idag är det min dag.
En dag då jag kan göra precis vad jag vill.
Jag börjar må bättre efter min förkylning eller vad det nu var, och jag har en ledig dag.
Inte sjukledig, utan ledig.
Det är stor skillnad.

Och vad gör jag?
Inte så mycket faktiskt.
Jag är ännu lite försiktig med att gå ut, så jag sitter vid datorn och lyssnar på musik, skriver, kollar foton och sånt.
Jag har också tagit fram en ny duk och sitter och funderar på vad nästa tavla ska ha för motiv.
Jag gör precis sånt som jag älskar att göra.
Inte mycket sånt som syns, men en hel del kreativt tankearbete.

Jag tänker alltid jättebra när jag sitter vid datorn och slösurfar.
Så nu ska jag fortsätta med det en stund, och sen ska jag gå till postlådan och kolla om min senaste fotobok har kommit.

Och sen, sen ska jag börja måla.

Knackelibang på dörren!

Saker och ting förändras.
För det mesta ganska långsamt, men vem har bråttom.
Förr när jag väntade hem Edgar med VIP-taxin (när vi bodde i stan) fick jag alltid stå i fönstret och spana och vänta på honom. Det kunde ta över en halv timme ibland efter att han lämnat skolan innan han var hemma, för de skulle ju lämna av andra också längs vägen. Jag gick emot honom och kollade att han fick med sig alla handskar och skolväskan och sånt. Och dessutom litade jag inte riktigt på att han gick direkt ur taxin till dörren, så jag var rädd att missa honom. Fast inte tror jag egentligen att taxichauffören skulle ha låtit honom smita iväg om jag inte hade varit i dörren.
Men sånt kan man heller aldrig vara riktigt säker på.
En gång blev han avsläppt vid fel hus när det var en ovan chaufför.
Det gick bra ändå den gången, tack och lov.

Men nu är det andra tider.
Jag donar på här hemma i allsköns ro och han knackar (snarare bankar, han är ju tonåring) på dörren när han kommer hem.
Skolväskan är med, handskarna är med, och mössan är med.
Allt är som det ska vara.

Livet med Edgar blir enklare och enklare hela tiden.

Han håller på att bli vuxen!

Herr Ugglas kvällsfundering

"Hohooojajaaa, skön kväll det här.
 Det ser ut att vara lugnt i stan.
 Lugnt här uppe i trädet också.
 Småfåglarna tycks ha gått och lagt sig.
 De orkar inte med nåt nattsudd de inte.
 Fast inte orkar jag så mycket jag heller numera.
 Annat var det förr när jag var en unguggla och var ute i svängen!
 Fjädrarna glänste, blicken var skarp, och midjemåttet betydligt mindre än det är idag.
 Uggledamerna var förtjusande.
 Och förtjusta också, när jag kom svävande över natthimlen och spände blicken i dem.
 Det var tider det!
Jag minns speciellt en uggledonna från Storskogen, det var en dam som kunde få nackfjädrarna att resa sig det!
Undrar vad det blev av henne.
Vad är det som prasslar där i buskarna??
Borde jag kanske ta en flygtur och titta efter?
Näää, orkar inte.
Jag är ju inte hungrig heller efter att jag åt resterna av den där hamburgaren jag hittade ute på parkeringsplatsen vid Kyrkbacken.
Satte sig lite tungt i magen det gjorde den.
Jag borde väl ha tagit en sork i stället.
Men det är lite si och så med jagandet numera.
Hamburgsrester är lättare.
De rör ju inte på sig.
Hohooojajaaa, tror jag tar en ugglelur.
Hohooojajaaa"

Du o jag Edgar, du o jag.

Årets sista dag blev Edgars och min.
Vi steg upp vid nietiden och åt frukost (vi lät Mikael sova vidare) och sen bäddade vi ner oss i varsin fåtölj och tittade på film.
Först Jönsonligan och sen nån komedi om en kille som åkte upp till Alaska och råkade ut för en massa äventyr som involverade slädhundar och sånt.
Vi hade det supermysigt!

Sen gjorde jag lunch och Mikael steg upp och åt innan han for till jobbet.
Edgar och jag fortsatte vårt hemmamys och donade på med lite allt möjligt.
Jag färdigställde en tavla som han ville ha och vi hängde upp den i hans rum.
Vi spelade Uno och det var superspännande och kul.

Sen kom Mikael hem och då blev det hemmamys för oss alla tre.
Inget var så värst speciellt, men det var riktigt mysigt och skönt.
Nu mår Edgar bra efter sin magsjuka och det märks.

Då mår jag också bra.

Vaknatt

Klockan är snart halv fyra på natten och jag sitter och vakar över min magsjuke son.
Han slumrar till ibland, men sen är det dags igen och hans mage vänder sig ut och in.
Så jag vakar.
Och vaktar.
Han är fjorton år, men när han är så här sjuk är han liten.
Då behöver han min hjälp.
Så jag sitter där med spyfatet.
Hjälper, stöder och torkar.
Tvättar sängkläder, och hans kläder, vartefter det behövs.
Hoppas att varje gång ska vara den sista så att han får vila sen.

Inte är det ju roligt.
Och visst är jag också trött.
Men, en mamma måste göra vad en mamma måste göra.
Så jag vilar sen när han mår bra igen.

Varje timme som går är en timme mindre av sjukan.
Magsjukor brukar inte hålla i sig så värst länge.

Sen kan man ju undra varför de alltid kommer till natten.