En vanlig kvinnas liv.

Det är tyst i huset, det är bara jag som är vaken.
Sitter och lyssnar på fågelkvitter utanför fönstret, en och annan bil kör förbi också.
Vanliga vardagsljud.
Men här inne är det som sagt tyst.
Man tänker bra när det är tyst.

Sitter och tänker på att jag snart har levt i 54 år.
En vanlig kvinnas liv.
Ett liv där jag till slut fick bli riktigt lycklig.
Till slut kom jag så långt att jag kan känna mig glad, fri och trygg.

För det har ju hänt en del saker i mitt liv.
Fina saker, tragiska saker och saker som har varit lite både och.

Min barndom var trygg och lycklig, och det är antagligen därför jag ändå klarat resten av livet så pass bra som jag gjort. Har man en stabil grund att stå på så klarar man kanske av lite kullerbyttor emellanåt.

Jag blev änka när jag var 36 år. Min första man blev sjuk, och orkade till slut inte leva längre.
För min del betydde det en stor sorg, och sen några år av total vilsenhet.
År när jag kände att jag inte hörde hemma någonstans.
Jag gifte om mig ändå, och Edgar föddes.
Underbara Edgar med sin extra kromosom!
För min del var hans Downs-syndrom ingen katastrof,man får bara lära sig att leva lite annorlunda, men för hans del önskar jag ju givetvis att han fått vara ett helt vanligt barn.
Sen skilde vi oss, Edgars pappa och jag.
Då var Edgar tre år.

Sen bodde Edgar och jag ensamma några år.
Han var hos sin pappa varannan helg och det funkade rätt så bra.
För min del betydde det år av ständig trötthet, och otrygghet.
Jag oroade mig för att jag skulle bli sjuk och vad som skulle hända med Edgar i så fall.
Det var också under den här tiden jag hade panikångest några gånger.

Så brann vårt hem.
Edgar var då nio år, och stod på gården med mig och massvis med nyfikna människor och såg på när hela huset förstördes.
Fyra familjer blev utan hem den dagen.
För min del betydde det både tragedi och en kanske nödvändig rensning.
Så klart är det hemskt att mista allt, men på nåt sätt rensade det bort mitt gamla liv, och jag kunde börja helt om från början.

Och ett tag efter det träffade jag Mikael.
Mikael som såg människan i mig.
Han såg kvinnan bakom allt det struliga som hänt i mitt liv.

Och då blev jag trygg.
Nu mår jag bra.

Coolt

..and that's all I have to say about that.

Barnbilder på nätet.

Det där med att sätta ut bilder på sina barn på nätet finns det många åsikter om.
Jag sätter ut bilder på min son.
Helt vanliga bilder.

Jag vet att det finns en minimal risk att nån ska "stjäla" bilder man lägger ut på nätet men med tanke på hur många miljoner bilder det läggs ut på nätet varje dag över hela världen så är nog risken för att nån ska nappa just mina bilder ganska liten.

För i vårt fall tror jag faktiskt att fördelarna är större än nackdelarna.

Min son heter Edgar.
Han har downs-syndrom.
Jag vill att folk i samhället där han bor ska veta vem han är.
Jag vill vänja dem vid att det bor olika sorts människor i deras närhet, och att det inte är nåt konstigt med det.
Medvetenhet ökar förståelse.

Det är en säkerhetsfråga för Edgar också.
Om många människor vet vem han är, är det större chans att han får hjälp om han råkar behöva det på stan nån gång.
Nu är han ju nästan aldrig ensam på stan, men det kan ju hända att han tappar bort sig nån gång.

Så jag fortsätter att sätta ut bilder på honom.

Dagens bild har mycket med texten att göra :)

Hemmadag igen

Är hemma idag igen eftersom jag har hostat mig igenom den här natten också och inte sovit mycket.
De stunder jag sov, sov jag i fåtöljen i sittande ställning.
Ingen god kvalitet på den sömnen precis.

Man varför börjar man alltid hosta just på natten??
Dagtid kan det gå långa stunder utan att man hostar alls, men så fort kvällen och natten kommer så börjar det klia och irritera i halsen.

Hur farao kan hostan veta att det är natt??

Nå, nog vet jag att det är för att jag ligger, men ibland tycker jag att hostandet börjar redan innan jag lägger mig ner.
Men, det här går också över.
Hostor och förkylningar gör ju det.
Mina hostor brukar vara intensiva, men inte så långvariga.

När jag ännu bodde hemma kommer jag ihår att mamma brukade ställa en termoskanna med nån slags te av aniskrydda bredvid min säng.. Alltså bara aniskrydda i hett vatten. Det där tog jag en klunk av nu som då på natten när det var som värst. Inte vet jag än i denna dag om det hjälpte, men det lindrade för stunden.

Men det måste finns annat att skriva om än hosta.

Jag blev glad idag när jag läste på fb om kvinnan med Downs-syndrom som fick vara modell och gå på catwalken, lika mycket värd som de andra modellerna. Glädjen och stoltheten i hennes blick när hon gick där var obeskrivbar! Det lyste om henne!
"Jag duger!"
"Jag kan!"

Samma blick som jag ser i Edgars ögon när han gör ett mål i en fotbollsmatch.
Eller när han står på scenen i skolan när de har nån teaterföreställning eller när de uppträder med sång.

"Jag kan! Jag duger!"

Tråkdag

Har varit hemma idag.
Hostade hela förra natten och sov sammanlagt högst en timme.
Hade jätteont i halsen också.

Sen på förmiddagen sov jag nån timme halvsittande i fåtöljen i vardagsrummet.
Så det har varit en seg och tråkig dag och jag hade inte varit till nån nytta på jobbet.
Inte för att jag hade orkat heller.
Man blir trött i hela kroppen av att hosta en hel natt.

Så jag har bara slöat idag.
Försökt sova lite.
Läst lite.
Suttit vid datorn lite.

Just nu har jag inte ont i halsen.
Men kliar gör det.
Hela tiden.

Hoppas att det inte blir en hostnatt till.
Jag skulle så gärna fara till jobbet i morgon.
Och jag skulle vilja orka måla.

Det här blev ett tråkblogginlägg.
Men livet är ju lite tråkigt ibland.
Man måste ha tråkigt ibland för att kunna ha kul sen igen.
För att veta skillnaden liksom.

Dagens bild får bli en tavla.
En gladkonst-tavla :)

Om facebook igen.

Häromdan skrev jag ett inlägg om nackdelar med facebook (fast jag tycker om facebook, så det finns nog mest fördelar).
Nångång före jul fick jag ett telefonsamtal av en mycket förnärmad kvinna.
Hennes man är en ungdomskompis till mig.
Vi var vänner på facebook, men annars har jag inte haft nån kontakt med mannen ifråga på minst tjugo år.
Och allt jag hade att göra med honom när vi var unga var att vi ibland umgicks i samma kompisgäng.

Nå, hur som helst så var den här kvinnan väldigt arg på mig.
Hon bad mig sluta skicka meddelanden åt hennes man på facebook.
Jag var helt oförstående för jag hade aldrig skickat ett endaste meddelande åt hennes man.
Eventuellt har jag gillat nån av hans uppdateringar nån gång, men det är jag inte ens säker på för han är inte vidare fb-aktiv.
Det är däremot jag, och eftersom han och jag är fb-vänner så ser han ju mina statusar.
Så hans fru (som inte är på facebook) trodde att allt hon såg av vad jag skrivit var riktat direkt till hennes man.

Så vad göra?

Tänkte först att jag kanske borde kontakta honom och be honom förklara för frun hur facebook funkar och att alla andra av mina vänner ser precis samma saker som han gör, men så tyckte jag att det skulle bli pinsamt för henne och ställa till det för dem.

Så jag skickade ett sms åt damen ifråga och bad henne ha nån att förklara för sig hur facebook funkar. Berättade också att mina statusuppdateringar inte är riktade till hennes man utan att alla andra mina fb-vänner också ser dem.
Dessutom sa jag att jag tyckte att hon var skyldig mig en ursäkt.

Jag hörde inte av henne efter det.

Nu har jag sett hennes namn ploppa upp här på fejan så jag hoppas att hon numera förstår hur det funkar.

Och nej, jag är inte längre vän med hennes man,
Man ska inte göra saker och ting svårt för folk om man kan undvika det.
Och han och jag har som sagt inte sett varandra på minst tjugo år så vi behöver nog inte vara fb-vänner heller.

Men så där konstigt kan det bli.

Nu efteråt kan jag skratta åt det hela, men det var inte så kul då när hon ringde och skällde ut mig.

Tisdags-snack.

Det har varit en riktigt bra dag idag, trots ont i halsen, hosta och allmän krasslighet.
Jag tvekade nog i morse, men for till jobbet i alla fall.
Tänkte att jag ska försöka orka jobba den här veckan nu om jag inte får feber.
Nästa vecka jobbar jag bara måndag och tisdag och sen blir det sportlov.

Edgar har pappavecka nu, och det är bra så smittar jag inte honom med den här förkylningen.
Han har inte varit mycket sjuk i vinter och det skulle ju vara bra om det kunde fortsätta så.

Nu ska jag koka en kopp te och sen krypa ner under täcket med en bok.
Kanske sova en stund.
Det tycks gå att sova nästan hur mycket som helst nu.

Störs lite av att jag inte orkar måla.
Jag har en halvfärdig tavla och sprillans nya penslar.

Nå, om, inte förr så till helgen.
Dagens bild sätter jag in bara för at pigga upp mig själv (och kanske er).
Den har som vanligt inte det minsta att göra med den här texten :)