En vanlig kvinnas liv.

Det är tyst i huset, det är bara jag som är vaken.
Sitter och lyssnar på fågelkvitter utanför fönstret, en och annan bil kör förbi också.
Vanliga vardagsljud.
Men här inne är det som sagt tyst.
Man tänker bra när det är tyst.

Sitter och tänker på att jag snart har levt i 54 år.
En vanlig kvinnas liv.
Ett liv där jag till slut fick bli riktigt lycklig.
Till slut kom jag så långt att jag kan känna mig glad, fri och trygg.

För det har ju hänt en del saker i mitt liv.
Fina saker, tragiska saker och saker som har varit lite både och.

Min barndom var trygg och lycklig, och det är antagligen därför jag ändå klarat resten av livet så pass bra som jag gjort. Har man en stabil grund att stå på så klarar man kanske av lite kullerbyttor emellanåt.

Jag blev änka när jag var 36 år. Min första man blev sjuk, och orkade till slut inte leva längre.
För min del betydde det en stor sorg, och sen några år av total vilsenhet.
År när jag kände att jag inte hörde hemma någonstans.
Jag gifte om mig ändå, och Edgar föddes.
Underbara Edgar med sin extra kromosom!
För min del var hans Downs-syndrom ingen katastrof,man får bara lära sig att leva lite annorlunda, men för hans del önskar jag ju givetvis att han fått vara ett helt vanligt barn.
Sen skilde vi oss, Edgars pappa och jag.
Då var Edgar tre år.

Sen bodde Edgar och jag ensamma några år.
Han var hos sin pappa varannan helg och det funkade rätt så bra.
För min del betydde det år av ständig trötthet, och otrygghet.
Jag oroade mig för att jag skulle bli sjuk och vad som skulle hända med Edgar i så fall.
Det var också under den här tiden jag hade panikångest några gånger.

Så brann vårt hem.
Edgar var då nio år, och stod på gården med mig och massvis med nyfikna människor och såg på när hela huset förstördes.
Fyra familjer blev utan hem den dagen.
För min del betydde det både tragedi och en kanske nödvändig rensning.
Så klart är det hemskt att mista allt, men på nåt sätt rensade det bort mitt gamla liv, och jag kunde börja helt om från början.

Och ett tag efter det träffade jag Mikael.
Mikael som såg människan i mig.
Han såg kvinnan bakom allt det struliga som hänt i mitt liv.

Och då blev jag trygg.
Nu mår jag bra.