Då var jag inte så populär minsann

Jag har ju jobbat med barn i olika åldrar i ett antal år nu,
och att stå och se barn leka  är intressant.
Barn gör samma saker som vuxna,
men på sitt eget "barnsätt

För det mesta bra och roliga saker,
men ibland går det överstyr,
och då är det vi som är vuxna som
ska styra upp det och se till att det blir rätt.

För barn har inte lärt sig sånt än.

Men det borde vi vuxna ha,
och då är det vår plikt att lära kidsen.
Att vi inte alltid blir så omtyckta när
vi blandar oss i deras lekar får vi ta.
Vi är vuxna, vi klarar sånt.

För ett antal år sen stod jag på en gård
och tittade på några barn som lekte.
Där var en kille och en tjej som lekte tillsammans.
Hon var lite av en pojkflicka
som gillade bus och skoj,
och han var en av de sötaste,
populäraste killarna som alla ville leka med.

Bra och trevliga barn båda två.

Leken började bra,
men sen blev den till nån slags
lekfull brottningsmatch,
och jag märkte att flickan blev
smått förtvivlad.
Men hon skrattade fortfarande.
För det är ju det man gör i sådana situationer,
Lika som när man blir killad.
man skrattar men man vill att den som
gör det ska sluta.
För det är egentligen inte roligt.
Killen blev mer och mer uppspelt
och till slut hade han brottat ner tjejen
på marken och hon kunde inte ta sig loss.
Han bara skrek och skrattade och
hon såg mer och mer plågad ut.
Men hon skrattade fortfarande.
Hon var i det stadiet att hade hon
slutat skratta så hade hon börjat gråta.

Då ingrep jag.

"Stopp! Nu måste du sluta!" sa jag till killen.
Han så helt oförstående ut.
"Men det här är ju bara på skoj, det är ju roligt", sa han.
"Men hördu, se på din kompis nu", sa jag
"ser hon ut att tycka att det är roligt?"
Han blängde på mig, tittade på henne
och försökte förklara lite till.
Men jag tror faktiskt att han förstod.

Sen fortsatte de att leka tillsammans.
Lite försiktigare, och de hade fortfarande roligt.

Vi vuxna måste lära barnen att förstå
när det är dags att sluta.
Få dem att fatta vad man får och inte får göra.

De ser så mycket skit på TV och på nätet.
Redan som ganska små.
Och de vet inte alltid vad som är på riktigt
och vad som bara är "på film"

Om man ser nån sparka en annan i huvudet
allt för ofta så tror man att man får göra
så åt sin kompis.
Om man ser nån hålla fast nån annan
och inte släppa taget fast den andra lider
så tror man att man får göra så åt sin kompis.

Fast dagens kids är smarta
har de ändå inte ännu förmågan att förstå sånt.

De behöver fortfarande vuxna

Kanske mer än någonsin.

Söndag.

Skön "dagen-efter-skivmässan"-känsla idag.

Vi har sovit länge.
Druckit kaffe.

Jag har målat lite.
Tvättat lite kläder.
Mikael har skottat snö.

Nu sitter vi och tar det lugnt
och lyssnar på jazz.

Jaja, ni läste rätt,
Jazz, inte hårdrock.

I kväll kommer Edgar.
Han är på pappavecka,
men ska sova här i natt eftersom vi ska
till Lannäslund i morgonbitti.

Inga speciella planer annars idag.

Skönt!

"Nångång kommer han"

"Mamma, när kommer min bästa kompis?", frågade Edgar idag.
"Vem menar du då?", frågade jag.
"Han med mommo. Min moffa.", sa Edgar.

Jag blir tyst en stund, och det ilar till inombords.
Det är snart två och ett halvt år sen hans moffa dog,
och han saknar honom så mycket än.
Han frågar fortfarande efter honom sgs varje vecka.

"Edgar, moffa är ju död, det vet du.", sa jag.
"Men kommer han tillbaka till min födelsedag?", frågar Edgar då.

"Men nog vet du att man inte kan komma tillbaka
mera när man dött. Du minns ju hur gammal och
sjuk moffa var", säger jag.

"Jamen...nångång, nångång kommer han", säger han.

Och tystnar.
Sen suckar han djupt och går in i sitt rum.

Sen hör jag hur han knäpper på TV:n

Han vet nog, men han vill inte.
Han vill inte att det ska vara så.

Lilla stora ungen min.
Hur ska jag förklara så du förstår?

Ja jisses, det verkar funka!!!!

Jag har en autoimmun sjukdom som heter DLE (ihon punahukka på finska).
Den gör att jag får fula utslag på kroppen.
Mest i ansiktet, på öronen, armarna och även på benen.
För lite mer än ett år sen var jag till KIURU
på undesökning och provbitstagning.
Måste göras fast de var sgs säkra på att det är DLE.
Diagnosen fastställdes där då.
Sjukdomen för med sig en del andra obehagligheter också,
men det är ju de stora utslagen som syns utåt.
Det är en kronisk sjukdom, men den är inte farlig.
(Artisten SEAL har den, vilket syns bra i hans ansikte)


Jag blev ordinerad kortisonsalva som jag skulle
använda regelbundet.
I perioder på fyra veckor skulle jag använda den
2-4 gånger per dag, och däremellen
2-3 gånger per vecka i lika långa perioder.

Så där har jag hållit på nu i ett år.
Och ingenting har blivit bättre.
Tvärtom har jag fått flera
och större utslag.

Så läste jag om en man som hade nåt hudproblem.
Det var inte DLE, men han hade också
nåt otrevligt och envist eksem som inte verkade bli bättre med kortison.

Han började blanda AqualanL smörja
med bikarbonat (matsoda) och stryka det på eksemen.
Och det hjälpte!

Så jag tänkte att jag skulle testa det där.
AqualanL är inte farligt
och bikarbonat kan man ju äta så det kan inte
heller fara farligt på huden.

Och tammesjutton om det inte funkar!!!
Har hållit på i ett par veckor nu
och mina utslag blir bättre!

Inte så röda längre,
inte så skröpliga,
och de flagar inte så mycket.

Så jag fortsätter med det här.
Så länge det bli bättre blir det inte sämre.

Testar det här...........

.....i stället för det här.

Nykarleby idag.

Det var lite spännande när vi steg upp i morse.
Dels för att det ju var så förhärdat kallt
så att vi inte visste om vi skulle våga ge oss iväg nånstans med bilen,
och dels för att det förstås skulle bli spännande att se skolan
i Nykarleby.

Nå, vi kom fram som vi skulle,
och vi blev väl mottagna av skolans rektor.
Edgar verkade nyfiken och intresserad.
Det var bara när vi satt i rektorskansliet
och lyssnade när rektorn berättade om skolan
som han började sitta och gäspa lite.

Det var för många svåra ord och begrepp.

Sen fick vi gå en rundvandring genom skolan
och elevhemmet, och vi fick också
träffa en del av eleverna, lärarna,
kuratorerna och en del annan personal.

Sen, innan vi for därifrån,
fick både Edgar och jag svara på en del frågor.

Det gick sådär för Edgar med frågorna.
Han blir lite blyg i sådana situationer,
speciellt när jag är med.
Jag märkte hur han hela tiden sökte min blick,
och ville att jag skulle svara åt honom.

Jag tror att det går bättre sen när han far dit ensam.
Det kommer att ordnas ett par "provdagar",
då han kommer att åka dit ensam med taxi.
De får nog en bättre bild av honom där
när han inte har mig med.
Han är ofta mycket duktigare utan mig.

För mamma är ju mamma,
och hon är till för att hjälpa en.

Då får man vara lite "liten".

Spännande tider nu.

Den kommer närmare och närmare nu.
Dagen då Edgar ska börja på med vuxenlivet.
Tiden i tryggheten och värmen i Jungmans skola
börjar vara förbi.
Några futtiga månader kvar och så är det över.

Det har varit så bra!
Han har fått gå i världens bästa skola.
Med en personal som jobbar både med hjärta och hjärna.
Som ser barnen.
På riktigt.

I morgon åker vi till Nykarleby.
Vi ska och bekanta oss med yrkesträningsskolan där.
Det är ju inte alls säkert att Edgar kommer in där,
men vi ska kolla lite och sen får vi se,
Han ska få fara dit på nån provdag
sen för att de ska få se om han har det som krävs.

Spännande tider nu, verkligen.

Men, vi tar en dag i taget.
Lite skola, lite jobb på Korv-Görans,
och så prövar vi oss fram under tiden
för att se vad som är bäst sen.

Nykarleby?
Lannäslund?

Vem vet.

Vet bara att pojken håller på att bli vuxen.

Roligt och givande

Egentligen lever jag nog ett ganska roligt och givande liv!
Och om man kombinerar de två begreppen så får man
ordet rogivande och det stämmer också.

Som den här dagen t.ex.

Det har inte hänt så mycket,
men ändå massor.

Det började med ett tandläkarbesök i morse.
Inte så roligt kanske, men givande.
Givande för att jag slapp värken,
men också givande för att min tandläkare är en så intressant person.

Sen var Moa hit på kaffe.
Både roligt, och givande.

På jobbet var det roligt.
Vi gjorde roliga figurer av gamla
avlagda strumpor.
Roligt att göra,
och givande att se hur intresserade
och kreativa barnen är.

Sen hem, och dags för mat.
Vi åt framför TV:n.
Rogivande.

Edgar och jag hade en musik-kväll.
Jackson-kväll.
Han klädde sig in min röda läderjacka,
sin svarta hatt och så dansade han för mig.

Roligt.
Givande.

Vi spelade Uno.
Roligt!
Och givande att se Edgar öva sig i logiskt tänkande.

Och nu, en egen stund framför datorn.

Rogivande.