Då var jag inte så populär minsann

Jag har ju jobbat med barn i olika åldrar i ett antal år nu,
och att stå och se barn leka  är intressant.
Barn gör samma saker som vuxna,
men på sitt eget "barnsätt

För det mesta bra och roliga saker,
men ibland går det överstyr,
och då är det vi som är vuxna som
ska styra upp det och se till att det blir rätt.

För barn har inte lärt sig sånt än.

Men det borde vi vuxna ha,
och då är det vår plikt att lära kidsen.
Att vi inte alltid blir så omtyckta när
vi blandar oss i deras lekar får vi ta.
Vi är vuxna, vi klarar sånt.

För ett antal år sen stod jag på en gård
och tittade på några barn som lekte.
Där var en kille och en tjej som lekte tillsammans.
Hon var lite av en pojkflicka
som gillade bus och skoj,
och han var en av de sötaste,
populäraste killarna som alla ville leka med.

Bra och trevliga barn båda två.

Leken började bra,
men sen blev den till nån slags
lekfull brottningsmatch,
och jag märkte att flickan blev
smått förtvivlad.
Men hon skrattade fortfarande.
För det är ju det man gör i sådana situationer,
Lika som när man blir killad.
man skrattar men man vill att den som
gör det ska sluta.
För det är egentligen inte roligt.
Killen blev mer och mer uppspelt
och till slut hade han brottat ner tjejen
på marken och hon kunde inte ta sig loss.
Han bara skrek och skrattade och
hon såg mer och mer plågad ut.
Men hon skrattade fortfarande.
Hon var i det stadiet att hade hon
slutat skratta så hade hon börjat gråta.

Då ingrep jag.

"Stopp! Nu måste du sluta!" sa jag till killen.
Han så helt oförstående ut.
"Men det här är ju bara på skoj, det är ju roligt", sa han.
"Men hördu, se på din kompis nu", sa jag
"ser hon ut att tycka att det är roligt?"
Han blängde på mig, tittade på henne
och försökte förklara lite till.
Men jag tror faktiskt att han förstod.

Sen fortsatte de att leka tillsammans.
Lite försiktigare, och de hade fortfarande roligt.

Vi vuxna måste lära barnen att förstå
när det är dags att sluta.
Få dem att fatta vad man får och inte får göra.

De ser så mycket skit på TV och på nätet.
Redan som ganska små.
Och de vet inte alltid vad som är på riktigt
och vad som bara är "på film"

Om man ser nån sparka en annan i huvudet
allt för ofta så tror man att man får göra
så åt sin kompis.
Om man ser nån hålla fast nån annan
och inte släppa taget fast den andra lider
så tror man att man får göra så åt sin kompis.

Fast dagens kids är smarta
har de ändå inte ännu förmågan att förstå sånt.

De behöver fortfarande vuxna

Kanske mer än någonsin.