Vila!

Jag är sjuk idag.
Inte så där jättesjuk, men sjuk ändå.
Har magsjuka.
Så det gäller att vila och försöka
undvika att smitta ner andra.

Ibland när man får såna här smittor
undrar jag om det inte är kroppens sätt
att säga till att man måste vila.
Misstänker att man inte får smittorna
om man är stark och "i skick".
Visst har jag mått bra nu,
men jag vet att jag har massor
att tänka på och att jag är lite
trött sådär mentalt

Jag har varit tvungen att tänka på.
och ta tag i saker som jag egentligen
inte vill ta tag i.
Saker som jag inte är riktigt
färdig för.

Så jag antar att det är just då
som kroppen är mottaglig.
Just då som den säger:
"Nu ska du vila, nu ska du ta lite time out,
nu tar jag emot lite bobbor så du blir
tvungen att ta det lugnt"

Och då är det bara att lyda.
Låta sig vara svag en dag eller två.

Och så tar man nya tag sen.

Ja, och så önskar jag alla en glad påsk!

Det känns som om jag sviker honom

Jag har hållit pappret i min hand flera gånger.
Jag har läst det.
Jag har tagit fram ett kuvert att skicka det i.
Jag har tagit pennan i min hand.

Men än ligger det där på bordet.
Oifyllt.

Jag talar alltså om Edgars boendeansökan.
Vi har tagit beslutet.
Han ska flytta hemifrån i ungefär
samma ålder som andra unga.
Om ca 3-4 år.
Han ska få bli vuxen, precis som andra.

Ändå känner jag mig som en svikare.

Tänk om han inte vill sen.
Tänk om han är ledsen mest hela tiden
när han flyttat.

Tänk om han inte förstår varför han flyttar.
Om han tycker att vi sviker honom.

Men jag ska göra det.
Jag ska fylla i det där pappret.

Men inte idag.

Humöret på topp!!

Vilken skön dag det har varit!!

Vårsolen skiner och det är varmt och
härligt ute.

Humöret är på topp
och det känns såå
skönt efter de tunga veckorna vi haft.

Det tunga känns lite mindre tungt just idag,
och jag känner att allt kommer
att ordna sig.

Inte ens det kommande
blankettkriget
inför allt det nya som väntar för
Edgars del känns jobbigt idag.

Vissa dar älskar man livet mer :)

Då behövde han en kram

Edgar har tagit det här med sin mummis död
riktigt bra,
Han har verkat förstå, och han har varit lugn.

Igår var det begravning och det klarade han också bra.
På minnesstunden läste han en dikt
tillsammans med en av mummis vänner
och han gjorde det så bra.

Jag tror att alla som var där hade tårar i ögonen.
Jag grät både för att det var sorgligt
och för att jag var så stolt över honom.

När han hade läst klart kom han och satte
sig igen och då började tårarna rinna
för honom också.
En tyst och stilla gråt.

Men det var bra.
Han ska också få sörja.
Och nu vet jag att han förstår.

Han grät ingen lång stund och
jag satte mig bredvid honom och frågade
om han behövde en kram
Han höll om mig hårt en stund,
och sen lugnade han sig.

Min duktiga pojke!
Jag är så stolt över honom.
Igen.

Nu vet han

Edgar tog ett stort steg mot yuxenvärlden idag.
Han fick vara med när de följde hans mummi
från sjukhuskapellet till kapellet
där begravningen skall hållas nästa vecka.

De öppnade kistan, och de som var med
fick se henne.
Edgar satte ned en röd ros åt henne
i kistan, och han lär ha varit så duktig.
Jag var inte med men hans pappa berättade.

Han var med och bar kistan
en bit också, och klarade det galant.

Han fick vara med på mummis
sista bilresa och åkte med
begravningentreprenören i bilen.

Det var stort för Edgar.

Vi funderade länge på om vi skulle
låta honom vara med när de öppnade
kistan, men han hade sagt flera
gånger att han vill se henne,
så vi beslöt att han är vuxen nog.

Och det var han.

Igen en gång visade han sin
styrka och mogenhet!

Nu behöver vi inte heller oroa
oss över hur begravningen ska gå nästa vecka.

Och nu frågar han inte längre
var hon är.
Han vet.

Edgar är ledsen nu.

Edgar är fundersam nu.
Och ledsen.

Hans farmor (mummi) har gått bort i helgen,
och han har många frågor.

Nu är det ju inte helt nytt för honom,
det här med döden,
men han funderar ändå mycket.

Nu är det lite andra frågor än
när hans moffa dog.
Då var det (och är fortfarande) frågor
om när han ska komma tillbaka,
när han ska öppna sina ögon igen.
Och sånt.

Den här gången vet han att det inte händer.
Fast han undrar över det ibland
ännu när det gäller moffa.

Men han har börjat förstå.

Han förstår nu att man är borta.
Att man inte kommer tillbaka.

Så nu undrar han över praktiska saker.
Han skulle vilja skriva nåt om henne.
Nåt som han kan ge åt prästen.
Som prästen kan läsa sen.
Han minns att prästen läste
en sak som jag skrivit på moffas begravning.

Han säger att han vill vara med
och bära mommis kista.
Det kanske kan gå att ordna.
Att han kan gå där med sin pappa.

Han undrar vad som ska hända
med alla mummis saker.

Och ibland tystnar han
och säger att han är ledsen.

Då kramas vi.

Ja jisses, det verkar funka! Del 2

I januari skrev jag ett inlägg om AqualanL
blandat med matsoda, och jag testade
det i stället för Kortison på mina hudutslag (DLE).

Nu, ungefär en månad senare,
kan jag konstatera att det både har funkat
och inte funkat.

Jag använde blandningen ca en månad.
Mina utslag ändrade och huden blev  slätare
och såg bättre ut.
Samtidigt blev vissa av mina utslag lite större
när jag slutade med kortisonet.
Utslagen i ansiktet gillade inte blandningen,
utan blev  rödare och fnasigare,
så där var jag tvungen att börja med kortisonet
igen ganska snart.

På de större fläckarna på armen och benet
använde jag bara min egen blandning
hela månaden ut.
Sen tog jag till kortisonet igen.
Nu efter några dagar av kortisonsmörjande ser
fläckarna mycket bättre ut.

Så, vad har jag lärt mig av detta?

Kanske att det är bäst att ta en
intensivkur med kortisonet ibland,
och däremellen låta huden "vila"
och smörja bara med den egna blandningen
i några veckor emellanåt.

Då blir det i alla fall mycket
mindre kortison, och fläckarna
hålls någorlunda i skick.

För det är faktiskt inte så kul att gå omkring och se ut så här.