Tänker på valet

Nu när vi tillfrisknat
kan jag börj tänka på lite
andra saker än magsjuka.

Funderar bl.a på valet
som är på kommande.
Vem ska jag rösta på?
Vilket parti står för sånt
som är viktigt för mig?

Det känns nästan
som att tänka på magsjuka.
Lika jobbigt, rörigt,
och illaluktande.

Politik är ju rörigt
och ofta illaluktande.

Jag har alltid haft svårt
att veta vem jag ska rösta på.
Har ofta röstat på person
i stället för parti.

Partiernas åsikter
går mer och mer in i varandra,
och det är svårt att veta
vem som står för vad.

Men nog ska jag rösta.
På nån som tänker på
min mamma och andra äldre.
På nån som tänker på Edgar
och på att han får en trygg framtid.
På nån som vill att alla
ska få det de behöver
när de är sjuka eller har
det svårt annars.
På nån som vill göra det
lättare att vara företagsam.
Och så barnen förstås.
Barnen är också viktiga.
Modersmålet är viktigt.
Vilket man än har.
Att få förstå
och göra sig förstådd.

Miljön och naturen
ska man också värna om.

Men alla säger ju
att de står för just de här sakerna.
Alla säger att alla ska ha det bra.
Alla lovar att göra sitt bästa.

Att rösta är jobbigt.

Det är kanske ändå
lättare att tänka på magsjuka.

Det har vänt.

Det har vänt nu, äntligen,
och vi håller på att tillfriskna.
Vi har varit sjuka alla tre.
Edgar och jag har haft "magafari"
och Mikael har haft hög feber.

Men idag känns det bättre.

Vi vilar ännu i morgon
och återhämtar oss,
men på fredan ska vi tillbaka
till skola och jobb.

Det är så skönt när man känner
krafterna återvända!
Kanske det är bra
att vara lite sjuk ibland
så uppskattar man de bra dagarna sen.

Fast nån måtta
får det vara på det också.

Tveksamt inlägg

När jag började skriva blogg för många år sen,
(då på bloggen.fi) skrev jag om allt.
Ja nästan allt faktiskt.
Mest om livet med Edgar.
Det var ju bara han och jag då, på den tiden.

Jag hade bestämt att jag skulle
skriva ärligt om vårt liv.
Om livet med ett barn med Downs syndrom.
Nu är han äldre (snart 17 år)
och vissa saker har jag blivit
lite tveksam till att skriva om.
Han läser ju inte bloggen,
och han skulle knappast bry sig,
men ändå......

Vill dock ännu skriva om hur det är,
hur vardagen är när han blir sjuk.
Trots att han är nästan vuxen
får jag vara hemma med honom
när han blir sjuk.
På det sättet räknas han som barn.
Han kan ju inte vara ensam hemma
annars heller så det är klart
att han inte kan vara ensam när han är sjuk.

För när han är sjuk är han liten,
trots att han är större än jag i storlek.
Mår han illa håller jag spyfatet,
behöver han tvättas (var som helst på kroppen)
så är det jag som gör det.

Han är liten då.

Han behöver smekas på kinden.

Han behöver lika mycket
praktisk hjälp som ett litet barn.

Och det är mamma han helst vill ha då.

"Mamma, kom, jag behöver dig", sa han idag.
Han kände sig ledsen och ynklig.

Och mamma är mamma.

Egentligen tycker jag att
alla barn borde få ha mamma
hemma när de är sjuka.
Ända tills de blir vuxna.

Downs syndrom eller inte.

Bilden är tagen för länge sen, men så här liten har han känts nu när han varit sjuk.

Grålördag

Hade tänkt mig sol idag.
Men, det är ju inte jag
som bestämmer över vädret
så det är bara att ta det man får.

Egentligen bryr jag mig inte.
Alla väder är väder.

Mikael ska jobba som vanligt,
och Edgar och jag  ska
försöka hitta på nåt.

Han funderar på att fara och simma
så det är ett alternativ för honom.
Eller så blir det en sväng på loppis.
Det gillar vi båda.
Han kan ju simma i morgon.

När han stiger upp
vill han genast veta vad
som ska hända under dagen.
Jag ligger där och har knappt vaknat
och han står bredvid sängen
och vill veta dagens program.

Jag är så dålig på sånt!
Vill ju ta dagen som den kommer.
Gillar inte att ha min tid inrutad.
Så på det sättet går vi dåligt ihop,
Edgar och jag.

Men annars är vi som ler och långhalm.

"Du är min bästa kompis, mamma!"

Och han är min.

Rumskompisar?

Har funderat ganska mycket
på det där med att vara gammal
och otrygg och ensam.
Det har ju varit på tapeten nu.
Åldringarna är många,
och det finns inte platser
så det räcker på åldringshemmen.

Där min mamma bor
finns det många som är ensamma.
Mest kvinnor.
Det är inte så många gubbar
på åldringshemmen.

Många av de som bor där
är ganska ensamma.
Man äter tillsammans,
har kanske nåt program
på dagarna, men sen,
när det blir kväll eller helg
kommer ensamheten smygande.

Många är otrygga
och känner sig ängsliga.

Så varför kunde de inte
få ha en rumskompis?
Där mamma bor har alla egna rum.
Små mysiga lägenheter.
Vackert så,
men ensamhet är inte mysigt.

Kunde inte de som vill få dela lägenhet?
Många av dem är riktigt goda vänner,
och skulle säkert inte ha nåt emot det.

Det skulle vara lite
som när studerande delar lägenhet.

Och tanterna och farbröderna
skulle ha både sällskap och trygghet.

Alla skulle kanske inte vilja.

Men jag misstänker att
många skulle tycka att det var bra.

Tråkblogginlägg

Jag har haft en släng av magsjuka.
Det börjar ordna upp sig,
och jag är nu inne i det rastlösa stadiet.
Ni vet, när man är för sjuk för att vara frisk,
men för frisk för att vara sjuk.

Tråkstadiet.

Nå, det blir TV, blogg,
och datorunderhållning idag då.
Och lite klädtvättande.

I morgon får jag jobba.
Då borde jag inte smitta längre.

I morgon får vi hem Edgar också,
så jag är glad att jag blev frisk.
Han har varit hos sin pappa
sen förra veckans tisdag
så det ska bli jättekul att få hem honom.
Jag träffade honom i söndags
på mammas kalas,
men det var ju bara ett par timmar.

Så nu ser jag fram emot
helgmys med honom.
Kanske en tur på stan på lördan.
Lunch med mommo eller nåt sånt.

Vi har ju våra rutiner,
Edgar och jag,
så det lär nog bli en pyjamasdag också.

Om respekt (igen)

Idag har jag varit med
min kära mamma i stan.
Vi vandrade omkring lite,
var till torget, på gågatan
och till ett par butiker.

Många bekanta stannade
och pratade med oss.
Berömde mamma för
hur pigg och kry hon är
trots sin höga ålder.
Visade respekt för henne.

Det kändes riktigt bra,
och det var roligt att
se hur glad hon blev.

Vad som inte kändes bra
var att läsa tidningen här om dan.
Läsa om åldringar som
får ligga i sjukhuskorridorer
därför att det inte finns rum för dem.
Att de känner sig bortglömda
och otrygga.

Var är respekten då?
Vem berömmer dem
för deras höga ålder då?

När pengar blir viktigare än respekt.

Nu är det valtider igen
och många av kandidaterna
pratar varmt om allt de
ska göra för att barnen ska ha det bra.
Att barnomsorgen ska funka.
Och ja, det ska de göra!
Barnen är så viktiga.
Men när det gäller det
grundläggande
som mat, en trygg plats
att sova på, hygien och sånt,
har barnen för det mesta
föräldrar som ser till att det funkar.

Men alla föräldrar
har inte barn som hjälper
dem med sådana saker.

Jag vill inte tillbringa
mina sista dagar i en korridor.
Ingen vill det!

Knappast vill politikerna det heller.

Pengar får aldrig vara viktigare än respekt!!