Här hoppar vi ur boxen!

Jag blir så glad när folk tänker själva!!
Jag har varit på ett möte i Edgars skola idag.
Ett samtal mera kanske, där hans lärare och jag funderade på nästa år, och på framtiden.
Vi pratade givetvis också lite om hur året som gått varit.

Och vi tänkte lika.
Jag blir så glad över den människans sätt att tänka!
Hon vågar hoppa ur boxen och göra saker på ett praktiskt sätt i stället för att göra som man alltid har gjort.
Att de har sådana människor anställda i Edgars skola är orsaken till att jag tycker att den är världens bästa skola.

Edgar kommer inte att lära sig att läsa.
Det är inte skolans fel.
Det är ingens fel.
Edgar knäcker inte koden.
Han kan lär sig vissa bokstäver, och han kan ljuda ihop dem till korta ord, men för honom är de då inte ord, utan de är ljud.
Han kan rabbla alfabetet, men för honom är det bara en ramsa som han lärt sig utantill.
Han struntar i vad det är på riktigt.

Så idag kom läraren då med tanken som även har snurrat runt i mitt huvud redan ett par år.

Han behöver inte lära sig läsa.

Så enkelt är det.
Det är bara att våga säga det högt.

Vi kommer inte att sätta tid och energi på det längre.
Jo, han kommer fortfarande att ha modersmål, och han kommer att lära sig hur vissa ord ser ut.
Och läsa med hjälp av bilder.

Men that's it.

Han har bara ett år kvar i skolan och det året kommer han att få lära sig praktiska saker som han verkligen kommer att ha nytta av på riktigt.
Visst skulle han ha nytta av att kunna läsa, men han går i åttan nu och hade han kunnat lära sig det så hade han redan gjort det.
Och sanningen är ju den, att han aldrig kommer att bo ensam, han kommer alltid att ha nån som hjälper honom. Här hemma, hos sin pappa, och sen om nåt år på det boende där han kommer att leva.

Så nu ska vi satsa mera på att han ska blir så socialt och praktiskt duktig så att han så småningom kan få ett jobb. För Edgar vill ha viktiga uppgifter här i livet. Han vill jobba när han blir stor.

Helst på Korv-Görans då :)

Lat bloggare

Nu har jag varit en lat bloggare igen.
Men livet har varit långsamt så där annars också.
Vi har varit sjuka här hos oss.
Turvis, växelvis och om vartannat.

Men nu börjar det ordna upp sig för oss allihopa och så där lagom till våren återvänder kraften.
Jag har inte målat så mycket heller.
Några tavlor bara.

Det är snart maj, och vårterminen är det inte mycket kvar av.
Vet ingenting om min sommar, men ska som vanligt försöka ha så mycket ledigt som möjligt.
Det är absolut värt att ha mindre pengar bara man får vara hemma nästan hela sommaren.
Maten är billig på sommaren också, och är det riktigt varmt så behöver man inte så mycket mat.
Det blir ju mest nypotatis och sallad och sånt ändå.

Har inte fått gjort nånting än i dag.
Bara stigit upp, ätit en smörgås och druckit kaffe.
Jag har nog en halvfärdig tavla som lockar så den ska jag väl börja göra nåt åt så småningom.
Och så ska vi nog ut en sväng idag också, sen när Mikael kommer hem från jobbet.
Eller mot kvällen.

Lördagar är såna där "göra-precis-vad-vi-vill-dagar" hos oss.
Och vill vi inte göra nånting så blir det så.

Dagens bild är en påminnelse om att nu är sommaren riktigt nära.
Egentligen är sommaren som bäst nu, när vi väntar på den.

Man får förlåta sig själv

När jag var ung var jag en envis en.
Hade väldigt starka åsikter.
JAG skulle aldrig göra si, och JAG skulle minsann aldrig göra så.
Det är väl rätt vanligt att man är sån när man är ung.
När livet inte lärt en att man visst kan göra saker som man aldrig trott att man skulle göra.

Rädsla kan få en att göra saker som man aldrig trott man skulle göra.
Sorg likaså.
Ensamhet.
Utanförskap.
Dåligt självförtroende.

Och så den gamla hederliga fyllan förstås.
Den kan ju göra konstiga saker med folk.

Så, livet lär, livet sårar, livet förvånar en, och livet gör en förhoppningsvis lite klokare.

Men vad man än har gjort här i livet, så tror jag att det viktigaste är att kunna förlåta sig själv.
Att försöka förstå sig själv, utan att analysera sig sjuk.

Att konstatera att det man gjorde kanske inte var så klokt.
Men att man får, kan, och bör gå vidare.

Vi har ju bara det här livet.

Man får låta sig själv må bra, fast man kanske varit lite korkad nån gång.

Och dagens bild?
Tja......det är en oldie.

"Alltså WOW", sa doktorn.

När man kommer in i en viss ålder börjar man ju fundera lite på sin hälsa.
Det är ungefär samtidigt som man fattar att man inte är odödlig.
Man är lite stel här och där.
Det värker lite i en höft ibland.
Vissa saker man alltid ätit med god aptit (i stora mängder) förr, börjar ge en halsbränna.
Man måste stiga upp på morgonen för att man får ont i ryggen av att ligga för länge.

När man når det här stadiet i livet blir man lite smånervös varje gång man ska på hälsokontroll.

Ett "tänk om....." smyger sig in i bakhuvudet.
Tänk om de hittar nåt!

Nå, hur som helst så var jag på en sån där hälsokontroll för nån vecka sen.
Man skulle också till labbet på blodprov.
Jag hade inga större fel, utom att vi bokade in ett läkarbesök pga mina fötter som är så sjuka ibland.
Igår var det då dags för det besöket.
Vi pratade ditt och datt om mina fötter, och så tittade hon också på resultaten från mitt blodprov.

"Alltså WOW", sa hon då.
"Du har ju jättefina resultat här!
"Sällan man ser nån i din ålder som har så här fina resultat på absolut allt".

Jag blev jätteglad!
Jag har ju ganska stor övervikt, så jag hade inte varit förvånad om det varit nåt där.

Vi diskuterade det där, doktorn och jag.
Just det att alla tar för givet att man ska ha dåliga värden om man är tjock.
Eller att man åtminstone ska ha högt blodtryck.
Doktorn erkände också att det är nåt även folk i hennes yrke tar för givet, fast det absolut inte behöver vara så.

Fast det är klart att det aldrig är fel att gå ned i vikt ändå.
Om man har övervikt.
Att banta bara för att alla gör det är mer än förkastligt.

Dagens bild har kanske lite med texten att göra. Eller så är den bara vacker. Välj själva :)

Allt har sin förklaring.

Just det ja!
Nu förstår jag ju varför Edgar varit på så dåligt humör den här veckan.
Kanske inte så mycket tonårsfasoner ändå.
Han blev sjuk, så han har säkert kännt sig ruggig hela veckan.
När jag hämtade honom från skolan igår sa de att han varit trött och lessen hela dan.
Inte alls lik den vanliga Edgar.
När han kom hem kröp han ner i sin säng, drog täcket över huvudet och sov som en stock i över två timmar. När han vaknade lagade jag mat åt honom, men han åt bara några tuggor (fast det var köttbullar!).
Sen kom Mikael hem med den utlovade torsdagsglassen, men t.o.m den portionen lämnade örörd.
Han somnade på nytt bara.
Han sov sgs hela kvällen!
Och hela natten.
 Hade nog ganska hög feber.

Men i morse var det en pigg och glad kille som kom och väckte mig vid halv sju ungefär.
Lika hungrig som vanligt.
Lika glad som vanligt.
Visserligen kan han ju få feber igen till kvällen men han var ändå i mycket bättre skick.

Han for iväg på sin pappavecka nu.

Igen en gång fick vi det bevisat.
Förkylningar och feber ska sovas bort.

Dagens bild har inget med texten att göra :)

Tonårsfasoner

Livet med Edgar är inget tungt liv.
Han är för det mesta en nöjd och glad kille.
Men den här veckan har han faktiskt haft lite tonårsfasoner.
Det är ju iofs inget konstigt.
Han är ju tonåring.

Men det är ovanligt att han är uppkäftig, och vi har faktiskt fått säga ifrån på skarpen några gånger.
Då rusar han iväg till sitt rum och smäller i dörren (som det egentligen inte går att smälla i) och så surar han där i typ tre minuter.
Sen kommer han vanligtvis ut och är glad igen.
Då gäller det att hänga med själv, för om han har glömt det kan man ju inte sitta och vara långsint.

Fast ibland måste man ju.
Om han har gjort riktigt fel.
Då måste man låtsas vara arg en stund.
Jag vill inte att han ska tro att man kommer undan med vad som helst bara genom att vara en gullig skruttunge. Och pussa lite på mamma.

Även skruttungar måste lära sig att ta lite ansvar för sina handlingar.

Dagens foto är taget för några år sen när Edgar var en skruttunge på riktigt.
I bakrunden syns världens coolaste make.

Sommarminne, barndomsminne

Jag hör ljudet av syrsorna

Känner solen på min hud.

Doft av gummi.

Svisch, svisch, svisch.

Hjulet på den upp-och-nedvända skottkärran snurrar under min hand.

Min färdkost bestående av sallad, jordgubbar och rädisor ligger i mitt knä.

”Hjulet snurra för min hand,

båten far mot fjärran strand.

Hjulet snurra för min hand,

båten far mot fjärran strand”

Ramsan ekar i mitt huvud och jag kan nästan se stranden med palmer och sand för mina ögon.

Jag blundar, känner det mjuka dunset när båten når stranden.

Sanden är het och skön mot mina bara fötter och jag går upp mot djungeln högre upp.

Det är en snäll djungel.

Inga vilda djur, men underbara växter, färgglada fåglar och blommor som doftar ljuvligt.

Jag sätter mig på en sten och äter av min medhavda matsäck.

Jordgubbarna är varma och söta.

”Tut, tuut!”

Signalhornet från pappas bil väcker mig ur dagdrömmen, och jag hoppar upp från stenen bland blommorna i mammas stenparti. Jag vet inte riktigt varför hon kallar det så, men så har det alltid hetat. Nu får rädisorna och jordgubbarna lämna, pappa är hemma!

Jag springer emot honom, intill honom, och känner jobbdoften från hans skjorta.

Den kännspaka starka doften av vätskan som han rengör skrivmaskinerna med.

Jag älskar den doften!

”Ska vi kasta pil?”, frågar han, ”maten är säkert inte klar än.”

Det här är vår stund, och jag njuter av att dela den med honom.

Snart går vi in till de andra.