Trollmor i skogen

Jag har varit i skogen idag.
Ensam.
Det är länge sen jag var ensam till skogs.
Jag var och kollade svampläget, men skörden blev knapp.
Mikael satt en bit bort på klipporna vid stranden medan jag
var till skogs.

Det var riktigt varmt och skönt i skogen.
Och det doftade så gott!
Ingen doft är så kännspak och speciell
som doften av en sensommarskog.
Det är en mustig, stark och varm doft.
Just så varm som vädret var idag.

Och så är det ju färgerna!
Idag hade jag inte kameran med,
men ibland när jag går i naturen på sensommaren
fotograferar jag nånting bara för färgens skull,
fast motivet annars kanske inte är så speciellt.

Jag brukar säga att våren är min årstid.
men sensommaren är nog också underbar.

Jag hade kanske lite trollmor-look när jag lufsade
omkring där i buskarna för när jag steg ut ur
ett busksnår och upp på en stig stod en familj med
några småbarn där, och kidsen såg faktiskt på mig
som om jag varit ett troll.
Men de såg inte rädda ut, bara förvånade.

Och det är klart, en tant med grått rufsigt hår,
och en lång gråaktig tröja ser väl ut som trollmor
om man möter henne i skogen.

Men det bjuder jag på :)

Men sluta pipa då!!!

Ibland blir man så trött!
Trött på folk som piper och tycker synd om sig själva.

Speciellt trött på sånt blir jag nu när en stor del av världen är på flykt.
De flyr undan krig, svält och annat elände som vi inte har en aning om.

Och här piper vi om småsaker.
"Varför ska vi ge åt dom där som kommer hit och utnyttjar oss
samtidigt som regeringen skär ner på VÅRA pengar?", läste jag
i en facebook-kommentar igår.
Hör ni hur det där låter?
Och om det (som i många fall) dessutom är sagt av en människa
som sätter sina pengar på att sitta på krogen var och varannan helg (eller dag?)
så skorrar det ännu mera falskt i mina öron.
Jag har inget emot folk som sitter på krogen, det har jag själv också
gjort otaliga gånger, men man ska väl för farao inte sitta och pipa
om hur dåligt ställt man har det om man har råd att göra sånt?
Eller om man har råd att byta bil varannat år.
Eller har råd at köpa ny dyr telefon åt sina barn närhelst de vill ha en.
Listan på vad vi har, och vad vi har råd med kan göras hur lång som helst.

Och framför allt har vi frihet.
Trygghet.
Tillgång till skola, hälsovård och andra sociala tjänster.

Så nu tycker jag att det är dags att börja ta bort skygglapparna.
Och sluta pipa om hur dåligt VI har det,

Jag lyfter en lön (när jag jobbar) på strax över tusen euro i handen per månad.
En skitlön i mångas ögon.
Men jag har det bra, jag har det jag behöver.

Jag vet var jag har mina käraste människor.
Jag vet att de inte dör i nåt lastrum på nån båt,
eller i nån bil på flykt undan kriget.

Älskar livet!

Läste just min systers statusuppdatering på facebook.
"Älskar livet!", skrev hon.

Jag blev så glad av det!

Det är det viktigaste och värdefullaste vi fått av våra föräldrar,
förmågan att älska livet.

Att se glädjen och skönheten i det lilla.
En blommas färg, ett barns skratt, eller
det vackra i två klädnypor bredvid varandra på en tvättlina.
Pappa skrev dikter om sånt, och lärde oss
att se det vackra.

Mamma har lärt oss att se skönheten i ett grässtrå
i skogsbrynet, en vacker sten på stranden, eller
en hallonbuske med mogna röda bär på.

De har båda lärt oss att det är en rikedom att
ha en familj, att kramas när man vill,
och att det kan vara livsglädje att sjunga tillsammans.

Glömmer aldrig hur mamma och pappa och Edgar och jag
brukade marchera genom hela deras lägenhet med var sitt
paraply som promendkäpp och sjunga "Tre små gummor.."
för full hals.

Såna små saker gör livet vackert och värt att leva.

Så ja, jag älskar också livet!!

Gladfotboll på högsta nivå

Vi var på fotbollsturnering till Seinäjoki igår, Edgar och jag.
Hans lag Jaro Rockets (ett lag för funktionshindrade) spelar ett par/tre turneringar per år
och de brukar klara sig rätt så bra.
Men fast det förstås är roligt att vinna så är det inte huvudsaken, utan
det viktigaste är att de får vara tillsammans och ha kul.
Förlusterna glömmer de fort.
När de tar på sig den röda spelskjortan så är det alltid en ny dag och en ny match.

Det var så roligt att se Edgar igår!
När de startade laget var han bara en liten kille.
Han var åtta eller nio år.
Kort i växten var han och han visste ingenting om fotboll.
De började träna på våren det året, och redan i juli åkte de på sin
första turnering till Kokkola.

Edgar var så liten, och de andra spelarna var så stora, så han tyckte nog att de
verkade jättefarliga.
I en av matcherna gick han fram till domaren och ville stå och hålla
hans hand, det kändes väl tryggast så.
Men det är klart, domaren kan ju inte stå och hålla handen med nån,
så då gick Edgar av plan och satte sig i gräset och tittade på resten av matchen.
Men nu har han vuxit till sig. Han är inte längre lillkillen i laget och han är inte rädd
för nån.
Han läser spelet bra, och han gör t.o.m mål ibland.
Jag är så stolt över honom!!!

Nu har de en annan liten kille i laget.
Han är ungefär lika gammal som Edgar var när han började.
Han är väldigt stolt när han får dra på sig sin röda speldräkt,
men än vågar han inte spela med i matcherna.
Medalj fick han ändå igår.
Han orkade ju vara med hela dagen, och redan det är värt en medalj.

Jag är så glad över att Edgar får spela med ett lag som Jaro Rockets.
Härliga spelkompisar, och fantastiska tränare!

Det är Gladfotboll på högsta nivå!

Ska fi fara ti stranden?

Ska vi fara ti stranden?

Vad betyder den frågan?

För de flesta betyder den solbadande och att simma i havet.
Man ska bli brun.
Det ska vara supervarmt och vattnet i havet ska vara drägligt.

I sommar har det inte blivit mycket sånt.
Vi har faktiskt inte ens doppat oss än i sommar.

Men för oss betyder "fara till stranden" mycket mera.
Det betyder doften från havet.
Att bara sitta och lyssna på vågorna och fåglarna.
Att känna hur det värmer att sitta på ett soligt berg.
Att strosa omkring och se människors och djurs spår i sanden.
Att känna kraften i naturen när det stormar.
Att bara sitta på en filt och läsa fast det är mulet.
Att låta havet läka ett sorgset sinne.

Att fara till stranden är livsviktigt ibland.
Oavsett väder.
Oavsett årstid.

Skäms på mig!!!!

Sommarlov.
Härliga tider!
Med massor med matlagning.
Har hört många andra som också klagar på att sommaledigheten
består av matlagning och disk, och inte mycket annat.
Här hos oss är det så, för Edgar är hungrig jämt.
Han är ju i den åldern.
Det ska vara ordentlig mat två gånger om dan.
Och helst nåt mellanmål nu som då också.

Satt och tänkte på det där idag.
"Matlagning nu igen!", tänkte jag.

Men så tänkte jag en gång till.
Och då kände jag mig skamsen.

Hur farao täcks jag!!

Jag ska väl vara tacksam över att jag har
mat nästan i överflöd att laga åt min familj.
Att jag har tid att laga den.
Att de får bra och nyttig mat (för det mesta).

Och så sitter jg här och piper över att det är
jobbigt att koka!!.

Jisses!!
Skäms på mig!!!

Blir det nån jag känner?

Man blir trött av att vara bekymrad.
Slut i luvan av att sörja över människans grymhet.
Över vissa personers trångsynthet.
Utmattad av att känna rädslan gnaga i sig.

Rädsla över vad de onda krafterna kan ställa till.
Rädsla över att undra när och var de ska slå till.
Vem ska utsättas?
Vem ska misshandlas?
Var ska det ske?
Blir det nån jag känner?
Nån jag håller av?

Och även om det inte är nån jag känner,
så är det nån annans syster, bror, vän eller barn.

Läser om nån slags medborgargarde som patrullerar
och söker en (som de säger) "mångkulturell" man som
sägs ha antastat kvinnor i en stad här i Finland.

Vad tror ni händer om de råkar hitta en man av
"mångkulturellt ursprung" som råkar röra sig i samma
trakter som de?
Tror ni att de stannar och frågar vem han är?
Var han är född?
Vad han gör där?
Vart han är på väg?

Det tror inte jag.
Jag tror han får på käften.
Jag tror de misshandlar honom.
Utan att fråga.

Och han kan vara helt oskyldig.
Han kan vara din eller min vän.

Så jag är rädd.
På riktigt.