Blir det nån jag känner?

Man blir trött av att vara bekymrad.
Slut i luvan av att sörja över människans grymhet.
Över vissa personers trångsynthet.
Utmattad av att känna rädslan gnaga i sig.

Rädsla över vad de onda krafterna kan ställa till.
Rädsla över att undra när och var de ska slå till.
Vem ska utsättas?
Vem ska misshandlas?
Var ska det ske?
Blir det nån jag känner?
Nån jag håller av?

Och även om det inte är nån jag känner,
så är det nån annans syster, bror, vän eller barn.

Läser om nån slags medborgargarde som patrullerar
och söker en (som de säger) "mångkulturell" man som
sägs ha antastat kvinnor i en stad här i Finland.

Vad tror ni händer om de råkar hitta en man av
"mångkulturellt ursprung" som råkar röra sig i samma
trakter som de?
Tror ni att de stannar och frågar vem han är?
Var han är född?
Vad han gör där?
Vart han är på väg?

Det tror inte jag.
Jag tror han får på käften.
Jag tror de misshandlar honom.
Utan att fråga.

Och han kan vara helt oskyldig.
Han kan vara din eller min vän.

Så jag är rädd.
På riktigt.