Save the world?

Earth hour.
Det var i kväll det.
Måste erkänna att vi
för det mesta glömmer det.
Å andra sidan har vi vår egen
earth hour sgs varje dag.
Vi använder väldigt lite
lampor här hos oss.
I köket och sovrummet
har vi inte ens taklampor,
Kommer troligen inte
att skaffa heller.

Men earth hour är bra.
Som ett statement liksom.
Och det är ju det det
är meningen att det ska vara.

Alla vill vara med
om earth hour.
Det är ju mysigt.
Tända ljus i stället för lampor.
Sitta med familjen och
njuta av stämningen.

Men vad är vi villiga
att göra mer för vår värld?
Sånt som skulle hjälpa på riktigt?

Vem av oss är villiga att
skippa bilen nån dag i veckan?
Vem är villig att ta ett år
utan flygresor?
Vem ställer upp på att
skippa köttätande nån eller
några dar i veckan.

Inte så många tror jag.

Men om många gjorde det
skulle det faktisk hjälpa.
Det är sånt som spelar roll.

Men de verkliga förstörarna,
de stora förorenarna,
har blivit en så stor del
av vår vardag så att det
är svårt att avstå från dem.

Men en dag kanske vi måste.

Om det inte redan är för sent.

För sent att rädda världen.

Smitta!!

Den här helgen blev inte
som jag hade tänkt mig.
Hade planerat en dag på stan
med kära mamma.
Lite loppis, lite butiker
och kanske en kaffe nånstans.

Så, i morse,
meddelade Edgars pappa
att han också blivit sjuk.
Så Mikael och jag åkte iväg
till butiken efter blåbärsoppa,
läsk och lite ett och annat
och förde det åt honom.
Och så hämtade vi hem Edgar.
När man har den här magsjukan
orkar man knappt ta han om sig själv.
Inte en chans att han skulle
orka med Edgar också.

Avbokade träffen med mamma också.
Edgar kan sprida smitta
nu när han varit hos sin pappa
och jag vill absolut inte
att mamma ska bli smittad.

Så, nu håller vi oss här.
Försöker ta det lugnt
och ser vad som händer.
Edgar roar sig på iPaden,
och jag ska måla lite.

Och jag hoppas,
hoppas, hoppas
att Edgar inte får det på nytt!!!

Tänker på valet

Nu när vi tillfrisknat
kan jag börj tänka på lite
andra saker än magsjuka.

Funderar bl.a på valet
som är på kommande.
Vem ska jag rösta på?
Vilket parti står för sånt
som är viktigt för mig?

Det känns nästan
som att tänka på magsjuka.
Lika jobbigt, rörigt,
och illaluktande.

Politik är ju rörigt
och ofta illaluktande.

Jag har alltid haft svårt
att veta vem jag ska rösta på.
Har ofta röstat på person
i stället för parti.

Partiernas åsikter
går mer och mer in i varandra,
och det är svårt att veta
vem som står för vad.

Men nog ska jag rösta.
På nån som tänker på
min mamma och andra äldre.
På nån som tänker på Edgar
och på att han får en trygg framtid.
På nån som vill att alla
ska få det de behöver
när de är sjuka eller har
det svårt annars.
På nån som vill göra det
lättare att vara företagsam.
Och så barnen förstås.
Barnen är också viktiga.
Modersmålet är viktigt.
Vilket man än har.
Att få förstå
och göra sig förstådd.

Miljön och naturen
ska man också värna om.

Men alla säger ju
att de står för just de här sakerna.
Alla säger att alla ska ha det bra.
Alla lovar att göra sitt bästa.

Att rösta är jobbigt.

Det är kanske ändå
lättare att tänka på magsjuka.

Det har vänt.

Det har vänt nu, äntligen,
och vi håller på att tillfriskna.
Vi har varit sjuka alla tre.
Edgar och jag har haft "magafari"
och Mikael har haft hög feber.

Men idag känns det bättre.

Vi vilar ännu i morgon
och återhämtar oss,
men på fredan ska vi tillbaka
till skola och jobb.

Det är så skönt när man känner
krafterna återvända!
Kanske det är bra
att vara lite sjuk ibland
så uppskattar man de bra dagarna sen.

Fast nån måtta
får det vara på det också.

Tveksamt inlägg

När jag började skriva blogg för många år sen,
(då på bloggen.fi) skrev jag om allt.
Ja nästan allt faktiskt.
Mest om livet med Edgar.
Det var ju bara han och jag då, på den tiden.

Jag hade bestämt att jag skulle
skriva ärligt om vårt liv.
Om livet med ett barn med Downs syndrom.
Nu är han äldre (snart 17 år)
och vissa saker har jag blivit
lite tveksam till att skriva om.
Han läser ju inte bloggen,
och han skulle knappast bry sig,
men ändå......

Vill dock ännu skriva om hur det är,
hur vardagen är när han blir sjuk.
Trots att han är nästan vuxen
får jag vara hemma med honom
när han blir sjuk.
På det sättet räknas han som barn.
Han kan ju inte vara ensam hemma
annars heller så det är klart
att han inte kan vara ensam när han är sjuk.

För när han är sjuk är han liten,
trots att han är större än jag i storlek.
Mår han illa håller jag spyfatet,
behöver han tvättas (var som helst på kroppen)
så är det jag som gör det.

Han är liten då.

Han behöver smekas på kinden.

Han behöver lika mycket
praktisk hjälp som ett litet barn.

Och det är mamma han helst vill ha då.

"Mamma, kom, jag behöver dig", sa han idag.
Han kände sig ledsen och ynklig.

Och mamma är mamma.

Egentligen tycker jag att
alla barn borde få ha mamma
hemma när de är sjuka.
Ända tills de blir vuxna.

Downs syndrom eller inte.

Bilden är tagen för länge sen, men så här liten har han känts nu när han varit sjuk.

Grålördag

Hade tänkt mig sol idag.
Men, det är ju inte jag
som bestämmer över vädret
så det är bara att ta det man får.

Egentligen bryr jag mig inte.
Alla väder är väder.

Mikael ska jobba som vanligt,
och Edgar och jag  ska
försöka hitta på nåt.

Han funderar på att fara och simma
så det är ett alternativ för honom.
Eller så blir det en sväng på loppis.
Det gillar vi båda.
Han kan ju simma i morgon.

När han stiger upp
vill han genast veta vad
som ska hända under dagen.
Jag ligger där och har knappt vaknat
och han står bredvid sängen
och vill veta dagens program.

Jag är så dålig på sånt!
Vill ju ta dagen som den kommer.
Gillar inte att ha min tid inrutad.
Så på det sättet går vi dåligt ihop,
Edgar och jag.

Men annars är vi som ler och långhalm.

"Du är min bästa kompis, mamma!"

Och han är min.

Rumskompisar?

Har funderat ganska mycket
på det där med att vara gammal
och otrygg och ensam.
Det har ju varit på tapeten nu.
Åldringarna är många,
och det finns inte platser
så det räcker på åldringshemmen.

Där min mamma bor
finns det många som är ensamma.
Mest kvinnor.
Det är inte så många gubbar
på åldringshemmen.

Många av de som bor där
är ganska ensamma.
Man äter tillsammans,
har kanske nåt program
på dagarna, men sen,
när det blir kväll eller helg
kommer ensamheten smygande.

Många är otrygga
och känner sig ängsliga.

Så varför kunde de inte
få ha en rumskompis?
Där mamma bor har alla egna rum.
Små mysiga lägenheter.
Vackert så,
men ensamhet är inte mysigt.

Kunde inte de som vill få dela lägenhet?
Många av dem är riktigt goda vänner,
och skulle säkert inte ha nåt emot det.

Det skulle vara lite
som när studerande delar lägenhet.

Och tanterna och farbröderna
skulle ha både sällskap och trygghet.

Alla skulle kanske inte vilja.

Men jag misstänker att
många skulle tycka att det var bra.