Bästa dagen!

Bästa dagen i december
är den dag när det vänder.
När årets mörkaste dag
har varit och farit
och vi börjar se ljuset igen.

Det är julafton på tisdag
och jag har ännu inte
satt två strån i kors
för den sakens skull.
Vi har ju busvalp i huset
så vi städar inte alls.
Dammsuger lite på måndag bara.
Jag har inte bakat nåt
men köpte pepparkakor.
Jultårtor ska vi ha
men dem fixat jag på julafton.

Vi försöker undvika
att köpa julklappar i år,
men Edgar ska nog få några.
Julmat ska vi ha förstås
men det blir inte så mycket
för vi är bara tre vi bordet i år.
Moa kommer på kvällen sen.

Vi pyntar bara i Edgars rum,
det är onödigt att utsätta valpen
för den hysteri det skulle medföra.
Så julgranen står där också
och den ska Edgar och jag
klä senare i kväll.

En jul i vår smak alltså.
Inget stök, ingen stress,
bara vi och barnen och hunden.

Det här blir bra det!

Länge sen.

Länge sen jag bloggat.
Dagarna bara går
och det känns som om
det var bara mornar och kvällar.

Mina första rehabiliteringsveckor
har varit och farit, tack och lov,
och nu försöker jag bara vara
och återhämta mig.
Första veckan jag var hemma
var jag helt slut.
Jag sov massor
och fick inte gjort nåt.
Så ingår det i min plan
att jag ska börja promenera
och också gå på gym.
Det sket ju sig nästan
genast eftersom jag föll
och stukade foten ordentligt.
Men snart ska jag nog
komma igång med det.
I den här rehabiliteringen
ingår 70 dagar arbetspraktik,
och jag har fått en plats
att praktisera på.
Skönt att ha det på klart.

Annars flyter det på här,
som det brukar göra.
Jag har fått tillbaka
min målarinspiration
som var borta ett tag,
och det känns bra,
Jag var lite bekymrad
över det en tid.

Så nu umgås jag
med min lilla familj.
Njuter av att ha dem nära.
Zappa förgyller tillvaron
med sina galenskaper
och vi skrattar mera än förr.
Han är en knäpp,
men alldeles underbara hund!

Hopplös hotellgäst.

Första veckan av min
rehabilitering i Härmä är över.
Det har varit psykiskt tungt,
och jag har bara velat hem.
Men jag har tagit som mål
att klara det här.
Vi har en vecka kvar
av den här perioden
och sen ska vi tillbaka i januari.
Innan det ska vi ha
ett par samtal med handledaren,
och så ska vi skaffa oss
en praktikplats.

Och hotellet då?
Jovars, om man gillar hotell
är det säkert helt ok.
Men det gör inte jag.
En hotellvistelse
är helt bortkastad på mig.
Gillar inte hotellfrukost.
Njuter inte ett dugg
av att sitta där och äta
i en stor matsal med mycket folk
när jag knappt är vaken.
Fattar inte heller matmängden.
Jag har ätit en skål yoghurt
och lite bär och mysli
varje morgon.
Precis som jag gör hemma.
Jag vill inte äta mer än så.
Mina övriga måltider har
mest bestått av sallads
och ett par gånger
lite fisk till det.
Lite batatfrestelse en dag.
Efterrätterna är helt ok.

På kvällarna har jag varit
så slut i skallen av allt folk
och alla ljud
så jag har stannat på rummet.

Så det bästa med det här
är att jag måste utmana mig
att klara av det.

Nu får jag vila
och njuta av favoritkillarnas
härliga sällskap.

På måndan ska jag iväg igen.

Obekväm rehabilitering

Min rehabilitering
närmar sig oundvikligen.
Ju närmare den kommer
desto sämre mår jag.
Jag sover sämre.
Jag är jättespänd
och har ont i hela kroppen.
Känner mig väldigt
obekväm med det hela.

Men jag ska fara dit.
Jag vill försöka.
Och jag har inget val.
Inte egentligen.
Jag får inte vara sjukledig.
Det är jag tydligen
för frisk för.

I torsdags var jag
på ett möte på Edgars jobb.
Det tog ca. 1 timme.
Ett positivt möte
med trevliga människor.
Jag var helt slut
hela följande dag.
Så frisk är jag inte.

Men jag ska försöka.

Det kanske blir
hur bra som helst.

Knäpp busvovve

Att ha hund
fanns inte i min värld
ännu för typ tio år sen.
När jag var yngre
var jag jätterädd för hundar
och undvek dem
så mycket jag kunde.

Men rädslan blev mindre
och mindre med åren,
mycket pga att jag
fotograferade en del hundar
under min tid som fotograf.
Då var det bara att
ta mod till sig och fota.

Så träffade jag Mikael
som älskar hundar.
Och som alla hundar
tycker väldigt mycket om.
Och så småningom
började jag fundera
på att det faktiskt
skulle vara riktigt kul
med en egen hund.

Och nu har vi honom då,
vår härligt busiga,
humoristiska (jo faktiskt!)
och otroligt mysiga Zappa.

I början var det ovant,
och lite jobbigt ibland,
men nu har vi alla
blivit vana med varandra
så nu går det jättebra.

Han ska få vara som han är.
En liten knäpp bit
av vår redan knäppa familj.
Vi är inte riktigt som andra
och Zappa verkar inte
heller vara riktigt som andra.

Lite ett och annat
ska han förstås lära sig,
men vi vill inte göra honom
till en sån hund som
reagerar på varenda liten gest,
varenda tecken eller blick
som vi ger honom.
Jag är superimponerad
av de där strikt skolade hundarna
och deras hussar och mattar,
men sånt passar inte hos oss.

Hos oss ska det helst
vara bus och stoj
och en massa struntprat.
Zappa har det i sig,
det har vi redan märkt.

Han är den perfekta
hunden för vår familj.

Tio år sen branden.

Nu är det tio år sen
vårt radhus brann.
Tio år sen vi stod
där och tittade på
hur allt vad vi ägde
gick upp i rök.

Alla kläder,
alla böcker,
alla foton och negativ,
alla viktiga papper,
och Edgars kära
vänner Ior och Tiger.
Det som inte brann
var så skadat av
rök och vatten
att det var förstört ändå.

Så vi stod där
och vi hade ingenting.
Ändå hade vi det viktigaste.
Vi hade varandra,
och vi hade massor
av kärlek, hjälp och omtanke
av både nära och kära
och av helt okända.

Vi hade det viktigaste.

En dag som alla andra.

Sitter och slökollar facebook
och konstaterar att det är fredag.
En sak som alla alltid
är jättelyckliga över.

Jag har varit hemma
i elva månader nu
och fredagarna har varit
dagar lika som alla andra.

Ganska skönt egentligen.

Inget suckande
om att det bara är onsdag.
Inget längtande
till fredagsmyset
och ingen söndagsångest
när helgen tar slut.
Ingen stress över
att behöva hitta på
nåt speciellt
för att det är helg.

Tror att det är
ganska hälsosamt
att ha en period i livet
när man får uppleva
att alla dagar är lika.

Nu är vi ju inte
mycket för det där
med fredagsmys och sånt
i vår familj,
men visst var det
ett evigt längtande
efter fredagarna
då när vi jobbade.

Hoppas alla har
en skön helg nu.