Septemberbabbel

September är igång, och jag märker att jag ju inte skriver blogg varje dag som jag hade tänkt. Men det känns okej ändå. Man kan inte tvinga fram sånt. 

Så, vad har vi gjort då? Vi har firat svärmor som fyllt 85 år, vi har donat på här hemma som vanligt, och så har vi promenerat. Ja, kära maken promenerar ju flera gånger om dan med Zappa, men nu har jag också tagit mig i kragen och börjat följa med. En gång per dag nu till att börja med, men eventuellt blir det mera sen när jag kommit igång ordentligt. När konditionen är riktigt på noll, eller nästan på minus, är det bra att börja försiktigt. Jag känner mig själv, blir det för jobbigt lägger jag av. Och så kan vi ju inte ha det.

Annars då? Jo i samhället och i riksdagen debatteras fortfarande rasismens vara eller icke vara bland våra politiker, och på det borde det finnas endast ett svar. Uppför du dig rasistiskt, ska du inte ha en post i riksdagen eller regeringen. Så enkelt är det, tycker jag, men det finns andra som slätar över och tycker att så länge de är salongsdugliga så får de vara kvar. Ändå pyr rasismen där under skalet, hela tiden. 

Vi har fått läsa om skolor där lärare förminskar rasism, och inte tar utsatta barn i försvar. Att de tycker att det inte är så farligt. Men det är klart att det är farligt! 

Det får mig att tänka på en diskussion jag hade med en blivande klasslärare för länge sedan, säkert trettio år sen. Han var rasist så det syntes och hördes långa vägar. Då fanns det inte så mycket nyinflyttat folk i Finland ännu, men det var på gång. Jag frågade honom vad han, som lågstadielärare, skulle göra om han fick ett mörkhyat barn i sin klass. Hans svar kom direkt: " Jag skulle göra livet till ett helvete för ungen". Jag blev faktiskt ordlös då, över hans rädsla och hans hat. Idag, när jag är äldre och ganska så mycket självsäkrare skulle jag nog ha en del att säga honom. Jag vet inte om eller var han sen har jobbat som lärare, men jag hoppas han har blivit förnuftigare med åldern han också, som de flesta av oss.

Och så på Facebook-nivå diskuteras andra saker, t.ex hundars vara eller icke vara i matbutikerna. Nå, jag känner inte nåt behov av att ta med Zappa till butiken. Jag vet att där kan finnas superallergiska människor, eller sådana som är livrädda för hundar. Vi har alltid handlat utan hund förr, så det kan vi gott fortsätta med.

Och den debatten känns faktiskt lite som en småsak i det läget som landet (och världen) är i nu.

Men kanske är det så, att det känns tryggt att debattera små saker, när man känner sig hjälplös inför de stora.

Vi tar en hundbild på det.

Konstiglilli

På Instagram heter jag Konstiglilli, för där delar jag nästan bara bilder av mina tavlor, mitt pyssel, annat kreativt jag gör, och så en del naturfoton. Ytterst sällan nåt av familjen. Nån gång kan det väl hända, men det mesta handlar om min HappyArt/Gladkonst. Jag vill hålla Facebook och Instagram i sär, för jag tycker att det är lite onödigt att dela exakt samma saker på två ställen. På Insta "umgås" jag med en hel del andra sorts människor än på Facebook, även om en del också är samma.

Nåja, men jag skulle skriva om att leva för att skapa. Det är inte riktigt samma sak som att skapa för att leva. Jag lever ju inte på det jag skapar, och det är heller inte meningen med det. Meningen med mitt skapande är glädje, om jag då målar tavlor, målar små möbler eller, som jag gjort de senaste dagarna, lagar halsband av gamla återvunna halsband och papperspärlor jag gjort. Det ger mig en så enorm glädje att hålla på med sånt! Utan skaparglädjen vet jag faktiskt inte hur jag skulle ha tagit mig igenom de här åren sen jag blev sjuk. Det har varit en stor sorg, och ett irritationsmoment för mig att inte kunna göra saker som jag velat, men skapandet har jag kunnat göra, och man kan t.o.m säga att sjukdomen har gett mig en ny kick i skapandet. Ibland blir jag lite manisk när jag håller på med nåt kreativt, jag har liksom svårt att sluta när det är så roligt, men det gör inget, det känns riktigt okej ändå.

Om jag skulle skapa för att leva hade jag nog varit hemlös och dött av svält många gånger om redan, för även om jag ibland får sålt nåt av det jag gör, är det ju bara småpengar. Och eftersom jag lever för att skapa får det vara så, jag blir glad av det jag gör, och de gånger nån vill köpa nåt blir de glada över att det är så billigt. Och jag får köpa lite mera material att bli ännu gladare av. 😊

På bilden nedan ser ni vad jag sysslat med de senaste dagarna. Och jag har haft jätteroligt!

Slut i luvan, men kreativ

Tänk att man kan vara så kreativ fast man är trött i huvudet! Men det finns ju olika sorts trötthet. Min har just nu haft att göra med det sociala. När jag är här hemma och bara får vara med mig själv och kära maken och hunden går det bra att göra allt möjligt.

Så, jag har varit kreativ. Inte målat så mycket, men städat och omorganiserat min ateljé, lagat papperspärlor och sen gjort halsband av dem, och pysslat med en del annat smått.

Och så har jag promenerat med Mikael och Zappa. Inte långa promenader, för det går inte när jag mår så här. Men korta turer varje dag. Och så småningom märker jag att det går bättre och bättre.

Så, det är nu jag ska akta mig. Det är när jag börjar må bättre som jag brukar hitta på nåt kul, träffa folk eller nåt, och så faller jag tillbaka i "slut-i-luvan-stadiet" , Det är en jäkla balansgång det här, men jag börjar lära mig. Och konstigt vore det ju annars, det är ju fem år nu sen jag blev sjuk. Eller, sen jag märkte att jag var sjuk. Men det är inte ovanligt att det tar många år med utmattningar. Och en jättebra läkare som jag var till i våras, höll med mig när jag sa att det känns som om jag aldrig mer skulle bli den jag varit. Det finns forskning på det sa han (men utvecklade det inte mera sen), att en person som varit utmattad aldrig går tillbaka till "det vanliga#.

Nåja, det om det. Annars har det här varit en bra dag. Vi tog en förmiddagspromenad i superfint väder, och sen har vi bara tagit det lugnt. Så som man gärna gör på söndagar.

Och jag har fotograferat lite fjärilar, igen.

De är så många nu, och såå fina.

 Trött på sommaren

Jag blir trött på sommaren. Eller, egentligen blir jag trött när sommaren håller på att ta slut. Det är en konstig årstid, speciellt för oss som inte riktigt orkar. Man går och längtar efter den hela vintern och vårvintern, och man är så lycklig när det äntligen blir vår och sommaren är alldeles runt hörnet. Och sen när den kommer, vill man så mycket. Man tänker på allt man vill, och ska göra, sånt som man bara kan göra på sommaren. Sen går dagarna, veckorna och man får inte mycket gjort, för man är ju inte friskare och mindre trött än på vintern. Trots att det är sommar kommer det dagar när man knappt går utanför dörren. Lite mer social än vanligt är man nog, och deltar kanske i ett och annat sommarevenemang, för det vill man ju. Sen när det blir augusti är man trött. Inte kroppsligt kanske, men huvudet orkar inte med längre, och man välkomnar hösten, då man inte har några krav på att göra nånting annat än vara hemma och höstmysa med tända ljus.

Och man är besviken. På sommaren, men mest på sig själv, för att igen en sommar gick utan att man orkade göra allt det man brukar göra om somrarna. Över att man inte simmat en enda gång eller att man inte hade gården full av blommor som man hade tänkt sig. Och då blir man ännu tröttare, man blir tung i huvudet och den inre stressen gör att det fladdrar i magen.

Och så är det plötsligt höst. Och så småningom lättar stressen, Man måste inget och man börjar så småningom må bättre. När vintern sen kommer har man nästan glömt besvikelsen över sommaren som inte riktigt blev av, och man börjar känna ilningar av längtan till följande sommar. 

Kanske mår man bättre nästa år.

Kanske blir den sommaren av.

Två viktiga böcker

Jag har två viktiga böcker på mitt bord just nu, två böcker som jag vet att jag kommer att läsa om och om igen. Det är inga deckare eller sånt som jag ofta läser som tidsfördriv, utan de är böcker som får mina rötter att göra sig påminda och min inspiration till ett rikare liv att vakna. Jag har ju visserligen ett rikt liv redan, men ens liv kan vara rikt på så många sätt, och man behöver flera kanaler för att känna det.

Först är det min kusin Ann Holm-Mörns bok "Fabriken". Den handlar om vår mormors mor och vår mormor och deras liv som boende och arbetare vid Oravais fabrik. Den handlar också om andra kvinnor (och en del män) som levde där. Om hur det var att vara en ensamstående mor i början på 1900-talet och om gemenskapen kvinnorna på fabriken hade. Ett hårt liv, men också ett liv med så mycket kärlek och hjälpsamhet. Talkoanda. Och sisu. Boken berör ju mig extra mycket för att den handlar om just dem, två av de starkaste kvinnorna i släkten från mammas sida. Visheten de hade, och förmågan att se. Den boken berör mig till tårar varje gång jag läser den.

Den andra boken, "Till Kiara" av min vän Anna Galtsdotter innehåller också mycket visdom. I boken berättar Anna om sitt liv, och om sina och barnbarnet Kiaras föräldrar och förfäder. Om deras liv och om visdomen och kreativiteten de delat med sig av. Om finska talkoanda. Och sisu. Den beskriver också hur det är att leva med funktionshinder som inte räknas som funktionshinder. Som faller emellan alla stolar inom vården och försäkringskassorna. Om att kämpa med att få leva sitt liv som man vill, i stället för att leva efter de normer samhället har bestämt. Språket och utformningen av boken berör också, en blandning av det andliga, av di gamle och av en kvinna med punk i själen.  En liten bok med ett stort hjärta. 

Jag brukar inte ge lästips, men de här två berör så pass, att jag vill tipsa om dem. När kvällarna blir mörka, och vi börjar tända ljus hemma, passar det bra att läsa böcker om, och av, starka kvinnor. Om mödrar, och urmödrar. Om deras talkoanda och sisu.

Såå viktiga saker i dessa tider av självupptagenhet och slit och släng-mentalitet.

Skön lördag.

Lördagen har börjat bra. Jag vaknade tidigt, läste ÖT och bläddrade Facebook lite och sen somnade jag om. Vaknade av att Mikael och Zappa var på väg ut på morgonpromenad. Zappas första promenad är oftast en kort en, så jag kokade morgongröt medan de var borta. Nu har Mikael farit iväg på sitt loppisjobb (ett frivilligjobb han har för att hålla sig sysselsatt) och Zappa ligger ute på trappan och väntar. Idag blir det mycket väntande för honom, för han ska vänta både på Edgar och på husse. 

Edgar ska sova över här idag, och det ska bli så mysigt att ha honom här. Han stannar sällan mer än en natt, men det är ok för oss alla.  Han vill hem till sitt eget hem sen, och jag som har haft lite svårt att vara social de senaste åren, tycker också att det är ok med en natt. För hur mycket jag än älskar honom och vill ha honom här, så har han nu bott hemifrån så länge så att det är lite som att ha "främmande" när han kommer. Inte riktigt förstås, men ändå. Men jag ser alltid fram emot att han kommer hit, och han vill alltid komma hit, och med tiden har vi lärt oss vad som funkar bäst för oss alla. Det är ju så också, att han får lite tråkigt här hos oss om han stannar för länge, Han är 23 år, och vi är över 60 båda två, vi har inte riktigt samma intressen, och vi orkar inte riktigt med vissa saker som han vill göra. Tänker tillbaka på när jag själv var 23, inte hade jag heller mycket gemensamt med mina föräldrar just då. Sen blev det givetvis annorlunda. 

Men idag ska vi njuta och ha mysigt, Han ska få "murusås" som han ville ha, och så blir det säkert nåt gott i kväll också. Troligen tar vi en kvällspromenad, hela familjen, i Gamla Hamn och så ska vi givetvis utse kvällens UNO-mästare.

Zappa kommer också att vara överlycklig. Edgar är en av hans favoritpersoner. Det är ren kärlek liksom.

Massor med fjärilar på vår gård idag, förresten, så jag passade på att ta ett par bilder. Skön lördag och vackra fjärilar passar bra ihop.

Yes!! Målardag!

Idag har jag kunnat måla igen. Jag är nästan bra i axeln. Lite känns det av, men med lagom pauser emellanåt funkar det. Så jag slutförde en tavla och började på en annan. Har också varit till stan med en tavla som sen for vidare åt en kompis i Sverige. Jag gillar att veta att jag har tavlor lite här och där i världen. I Australien finns det många hos mina vänner där, i USA finns åtminstone en och så torde det finnas en i Tyskland också, och en i Danmark. Och så några i Sverige. Jag gillar att tänka på att de far iväg och att man aldrig vet vart de sen hamnar. Man sätter spår liksom. 

Vad annat har det hänt idag? Inte mycket faktiskt. Vi tog en kort promenad med Zappa i Gamla Hamn på förmiddan när vi ändå var i stan, men annars har vi varit hemma. Ja Zappa och jag har varit hemma, kära maken jobbade nån timme på loppis på eftermiddan. Jag försökte gå ut på gården och underhålla Zappa lite under tiden. Sparka lite boll med honom, men han hängde nog på mest av artighet, för efter en stund gick han och satte sig vid porten igen, Han skulle vänta på husse. Och när han väntar på husse, gör han just det. Han äter inte då, och han leker helst inte. Han väntar. Slumrar eventuellt till ibland.      Han är husses hund, så är det bara. När husse är hemma duger nog jag också, men är husse borta, då väntar han.

Så är det då fredag igen i morgon. Tiden går fort nu. På lördan kommer Edgar hit och sover över, och då blir det mys för hela slanten, misstänker jag. Och UNO-match förstås.