Trött på sommaren

Jag blir trött på sommaren. Eller, egentligen blir jag trött när sommaren håller på att ta slut. Det är en konstig årstid, speciellt för oss som inte riktigt orkar. Man går och längtar efter den hela vintern och vårvintern, och man är så lycklig när det äntligen blir vår och sommaren är alldeles runt hörnet. Och sen när den kommer, vill man så mycket. Man tänker på allt man vill, och ska göra, sånt som man bara kan göra på sommaren. Sen går dagarna, veckorna och man får inte mycket gjort, för man är ju inte friskare och mindre trött än på vintern. Trots att det är sommar kommer det dagar när man knappt går utanför dörren. Lite mer social än vanligt är man nog, och deltar kanske i ett och annat sommarevenemang, för det vill man ju. Sen när det blir augusti är man trött. Inte kroppsligt kanske, men huvudet orkar inte med längre, och man välkomnar hösten, då man inte har några krav på att göra nånting annat än vara hemma och höstmysa med tända ljus.

Och man är besviken. På sommaren, men mest på sig själv, för att igen en sommar gick utan att man orkade göra allt det man brukar göra om somrarna. Över att man inte simmat en enda gång eller att man inte hade gården full av blommor som man hade tänkt sig. Och då blir man ännu tröttare, man blir tung i huvudet och den inre stressen gör att det fladdrar i magen.

Och så är det plötsligt höst. Och så småningom lättar stressen, Man måste inget och man börjar så småningom må bättre. När vintern sen kommer har man nästan glömt besvikelsen över sommaren som inte riktigt blev av, och man börjar känna ilningar av längtan till följande sommar. 

Kanske mår man bättre nästa år.

Kanske blir den sommaren av.