Man ser bara det egna, fast man egentligen vill försöka se andra också.
När man har ett barn med ett funktionshinder, eller jobbar med sådana barn/vuxna så tar man lätt för givet att allt det som hör därtill ska vara lika naturligt för andra som det är för en själv.
Så är det ju givetvis inte.
Så kan det inte vara.
Och vi som är vana med att umgås med folk med funtionshinder borde inte döma de som inte förstår.
Eller de som är lite osäkra inför "det okända"
Jag tycker inte att det är konstigt alls när jag i Edgars skola kan få en bamsekram av nåt barn jag knappt känner, men nog minns jag att det när Edgar var i värsta kramisperioden kunde bli besvärande för folk på stan om han plötsligt rusade fram och kramade dem.
Och det ska han givetvis inte göra.
Det gör ju inte andra ungar heller.
Inte ska ju vår unge få göra vad han vill bara för att han är funktionshindrad.
Vet att t.ex min mamma har haft lite svårt att säga nej åt Edgar just därför.
"Men då han är ju så gullig och go"
Jaha? Men nog måste han ju uppföra sig ändå :)
Jag vill förstås att folk ska respektera mitt barn, men han måste också lära sig att respektera andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar