Sen jag träffade Mikael och vi beslöt oss för att leva tillsammans har det hänt en mycket viktig sak i mitt liv.
Med mig. Med mitt inre.
Oron är borta.
Nu finns där harmoni i stället.
Äntligen har jag det där lugnet som jag alltid strävat efter.
Och äntligen har jag lärt mig att säga nej.
Och att säga ja på de rätta ställena.
Har också lärt mig att vara hemma och inte vilja vara nån annanstans.
Tänk vad en annan människas närvaro i ens liv kan göra!
Och jag kan också vara ensam utan att känna mig rastlös.
Visst kan jag vanka omkring och sakna honom om han är borta.
Vänta på att han ska komma hem
Men det är en annan sorts oro det.
Det är inte en oro över livet och tillvaron.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar