Två år utan dig

Det är två år idag.
Två år sen pappa dog.
Två år av daglig saknad.

Så mycket jag skulle vilja berätta för honom.
Så mycket jag önskar att han fått se.

Edgar berättar.
Varje gång vi är till pappas grav håller han långa tal
och berättar allt som har hänt.
Berättar hur mycket han älskar moffa, och att han
önskar att han skulle "öppna ögonen och komma tillbaka".
Moffa var hans bästa kompis.

Ibland säger man "Jomen, han är nog med oss,
han ser nog hur vi har det"
Man vill tro på bibelns enkla och tröstande
förklaring att det finns en vacker himmel där
våra döda nära och kära sitter och tittar ner på oss.
Och det funkar, och är bra att ta till när man ska
förklara för barn vart de döda tar vägen.
Erkänner att jag själv gjort så också.
Sagt åt Edgar att moffa har farit till himlen.

Fast jag tror ju inte på bibeln.

Men visst är han med oss.
Han är med oss i sättet vi tänker.
I hur vi ser på saker.
I hur vi älskar vår familj,
hur vi uppfostrar våra barn.
För det är han som har lärt oss.
Han är med oss när vi pratar med mamma,
för de var så sammansvetsade efter att ha varit
ett par i över 60 år att de nästan var som en och samma person.

Men ändå.

Jag saknar honom.

Varje dag.

Skön helg

Det är fredagkväll.
Såå skönt!!
Mikael och jag har tumishelg, och då njuter vi lite extra.
Fast vi gillar nog att ha kidsen i huset.
Men vi är ju i den åldern att vi uppskattar lite lugn och ro
emellanåt också.

Vi ska äta när vi vill och vad vi vill.
Sova ska vi också.
När vi kan, och hur länge vi får.

Vi ska se på TV om vi vill.
Vad vi vill, och när vi vill.

Vi ska lyssna på musik mitt i natten om vi vill.
Hur högt vi vill.

Och i morgon ska vi och sälja skivor på skivmässa.
Kolla in vinylfolket.
Hästsvansgubbarna och de andra
musiknördarna.
Det brukar vara riktigt roligt!

Det kommer att bli en superskön helg!

Och sen när Edgar kommer hem nästa fredag blir det
en superskön helg igen.
Men på ett annat sätt.

Riktiga flyktingar?

Min man säger att jag borde sluta läsa folks
kommentarer i flyktingdebatten i tidningar och
på facebook.
Han tycker att det är onödigt att reta upp sig på folks dumhet.
Och jag försöker, men kan inte alltid låta bli att läsa.

Idag läste jag en kommentar av en man som undrade
vilka flyktingar som var "riktiga flyktingar".
Dem skulle han gärna hjälpa.
Men de där som har dyra mobiltelefoner och
snygga kläder tyckte han inte var några riktiga flyktinger.

Undrar hur han tror att riktiga flyktingar ser ut?
Ska de vara smutsiga och ha trasiga kläder?
Ska de vara analfabeter?

Satt och funderade på det där nu på eftermiddan.
Kanske det är just därför som folk är så rädda?
För att de inte är "riktiga" flyktingar, utan de är
precis som vi är.
Helt vanliga människor som har haft ett helt vanligt liv.

Tills katastrofen kom.

De är ett bevis på att ingen är säker för evigt.
Vi kan också råka illa ut igen.

Om katastrofen skulle komma hit till oss,
så skulle jag minsann se till att ha med mig
mina nödvändigaste ägodelar när jag flyr.
Till dem hör utan vidare telefonen.
Och alla pengar jag skulle hinna få med mig.

Fast viktigast skulle givetvis familjen vara.

Synd, fast bra ändå.

Jag röjde lite i garderoberna här i går.
Jag trodde att vi skulle ha massor med kläder som vi kunde
ge till Nada Nord som hjälp åt flyktingar.

Men vi hade nästan ingenting extra som var så bra så jag
täcktes ge det år nån.
Några jackor som var i bra skick hittade jag.

Jag skulle ju gärna ha velat ge mycket,
men man vill inte ge sånt om är riktigt gammalt och urtvättat heller.

Sen kom jag på att det ju egentligen var bra att vi inte hade
så mycket kläder som var bra/nästan nya som vi inte använder.
Det är ju ett tecken på att vi faktiskt använder upp det vi köper,
och inte köper nytt i onödan.

Men jag har en massa stickat som jag kan ge bort.
Jag har ju stickat så mycket i mina dar och
vi hinner inte använda allt.

Babysteps

Läste ett blogginlägg här om dagen och även tillhörande kommentarer.
Det handlade om utländska män.
Utländska män betyder ju alla andra män än finländska
 (om man bor i Finland), men i det här
blogginlägget jag läste avsågs nog män som hade annan hudfärg än
finländska män.
Men vet ni vad?
Världen ser inte ut så där längre.
Finländska män kan också vara mörkhyade.
T.o. m fast de är födda i Finland.

Nå anyway, så handlade det om hur de där männen hade visslat och
ropat efter bloggskribenten, och hon var upprörd över det.
Och det förstår man ju, inte är det så kul det inte.
Hon tyckte att de här männen borde lära sig hur mn behandlar kvinnor
i det land dit de har kommit.
Och det borde de.
Och vi får sannerligen hoppas att de inte lär sig av den aspackade grannen då,
som slår både frun och barnen blå och gula varje helg när han kommer
hem från krogen.

Men på allvar nu då.
Man kan inte vänta sig att djupt rotade traditoner och tankesätt
försvinner av sig själva bara för att man korsar en landsgräns.
Om generationer av män i ett land uppfostrat till att tycka att en
kvinna som visar benen eller ansiktet eller håret är en hora som
man får kalla vad man vill eller göra vad man vill med så kan
det sannerligen inte vara lätt att komma till Finland eller
Sverige , där de flesta kvinnor går halvnakna hela somrarna.
Tjejerna på nattklubben är klädd i minimala kjolar och
toppar små som bikinis, men de är helt respektabla flickor
som man inte får röra.
Jag anklagar inte tjejerna, för de lever förstås som de blivit
lärda. Som vi gör i vårt land.
Men jag kan till en del förstå killarna också.

Tänk också på mannen som kommer från ett land där
kvinnor inte har nån talan i några frågor alls.
Hon får inte gå ut och sköta några ärenden eller ens
föra barnen till skolan.
Och hon får absolut inte se en man i ögonen när hon talar
med honom. Så har hon blivit uppfostrad och så har generationer
av kvinnor före henne blivit uppfostrade.
Så det är hennes man som sköter alla ärenden utanför hemmet.
Så har han blivit uppfostrad. I generationer.
Så kommer han till t.ex till Finland där han plötsligt måste
ha att göra med en massa kvinnor som ser honom i ögonen när
de pratar med honom.
De är chefer, lärare, läkare eller rektorer.
Och de är kvinnor.
Han kan inte förstå det, men han försöker.
Men ibland skiner hans kvinnosyn igenom, han kan
bara inte hjälpa det.

Men han fösöker, han gör sitt bästa.

Så vi får ta babysteps nu.
Ge dem lite tid.
Saker och ting förändras inte så där bara.
Och allt ska inte behöva förändras heller, människor har
faktiskt rätt att bevara sin egen kultur.
I den mån det är möjligt.

Han känner alla!

Vi var till butiken igår, och Edgar var med.
När vi handlat färdigt och gick ut så försvann Edgar plötsligt runt hörnet.
Jag gick efter och där stod han med tre stycken riktigt coola killar.
Ja, alltså de tyckte säkert att de var coola.
Vad jag så var tre minderåriga pojkar som satt utanför
butiken med sin ölpåse och med ciggarna i högsta hugg.
"Hej", sa jag" känner du de här killarna från skolan Edgar?"
"Ei ku Etelänummelta", sa en av killarna.
Och de verkade faktiskt som om de kände Edgar.
Men de var lite besvärade nog, över att han kommit fram till dem så där.
Lite småskyldiga över det de hade i påsen kanske.

Jag struntar i och för sig i vad de hade i sin påse.
Och jag struntar i att de satt och rökte.
Inte har jag heller varit nån ängel i min ungdom (och inte är jag
nån än heller, för den delen).
De satt ju bara där helt lugnt.
Vad som förvånade mig är att Edgar kände dem.
Jag blir ständigt lika förvånad över hans förmåga att
bli bekant med folk!
Överallt där vi är ser han nån som han känner.
Och man ser att de känner honom.
Eller åtminstone vet vem han är.

Och Etelänummi skola?
Ja där har ju Edgars fotbollslag träningar en gång i veckan
vintertid.
Så före, under, eller efter fotbollsträningen har han på
nåt sätt bekantat sig med de här killarna.
Och det är bra.
Ju fler som känner honom desto tryggare är han.

De där killarna var coola.
Men de såg ändå snälla ut när de hälsade på Edgar.

Jag tycker ändå att det är Edgar som är coolaste killen :)
Fast det kan vara så att jag är partisk :)

Man får vara rädd.

Det är många som är rädda nu.
De som flyr undan krig och fasor är räddast.
De fruktar för sina liv, för sina barns liv.

Vi som bor här i trygghet har aldrig känt den rädslan.
Och vi ska vara glada över det,
Det har inte alltid varit så i vårt land.
Det är inte så länge sen föräldrar i Finland skickade iväg
sina barn undan krig och elände.
Min farmor skickade iväg en son, som tack och lov
kom tillbaka sen.

Men vi, som är mitt i livet nu, vi vet inte hur det där känns.
Vi är lyckliga nog att inte ha större problem än vem
som ska skjutsa barnen till fotbollsträningen, eller
hur vi ska ha råd att köpa de där dyra märkesjeansen åt kidsen
när de där billigare inte duger.

Och många är rädda för människorna som är på väg hitåt.
De är rädda för att de ska vara brottslingar.
Att de ska ta våra jobb.
Ställa till med problem i samhället.
Och visst, till en del kan jag förstå den rädslan.
För antagligen kommer vi att bli besvikna på en del av dem.

Men när vi ser bilderna av de små barnen som drunknat
och spolats upp på en strand när de försökt fly undan kriget,
så kan vi inte annat än fösöka hjälpa.
Försöka vara medmänniskor,

Trots rädslan.

Man får vara rädd.
Men man måste vara människa.