Man får vara rädd.

Det är många som är rädda nu.
De som flyr undan krig och fasor är räddast.
De fruktar för sina liv, för sina barns liv.

Vi som bor här i trygghet har aldrig känt den rädslan.
Och vi ska vara glada över det,
Det har inte alltid varit så i vårt land.
Det är inte så länge sen föräldrar i Finland skickade iväg
sina barn undan krig och elände.
Min farmor skickade iväg en son, som tack och lov
kom tillbaka sen.

Men vi, som är mitt i livet nu, vi vet inte hur det där känns.
Vi är lyckliga nog att inte ha större problem än vem
som ska skjutsa barnen till fotbollsträningen, eller
hur vi ska ha råd att köpa de där dyra märkesjeansen åt kidsen
när de där billigare inte duger.

Och många är rädda för människorna som är på väg hitåt.
De är rädda för att de ska vara brottslingar.
Att de ska ta våra jobb.
Ställa till med problem i samhället.
Och visst, till en del kan jag förstå den rädslan.
För antagligen kommer vi att bli besvikna på en del av dem.

Men när vi ser bilderna av de små barnen som drunknat
och spolats upp på en strand när de försökt fly undan kriget,
så kan vi inte annat än fösöka hjälpa.
Försöka vara medmänniskor,

Trots rädslan.

Man får vara rädd.
Men man måste vara människa.