När vi handlat färdigt och gick ut så försvann Edgar plötsligt runt hörnet.
Jag gick efter och där stod han med tre stycken riktigt coola killar.
Ja, alltså de tyckte säkert att de var coola.
Vad jag så var tre minderåriga pojkar som satt utanför
butiken med sin ölpåse och med ciggarna i högsta hugg.
"Hej", sa jag" känner du de här killarna från skolan Edgar?"
"Ei ku Etelänummelta", sa en av killarna.
Och de verkade faktiskt som om de kände Edgar.
Men de var lite besvärade nog, över att han kommit fram till dem så där.
Lite småskyldiga över det de hade i påsen kanske.
Jag struntar i och för sig i vad de hade i sin påse.
Och jag struntar i att de satt och rökte.
Inte har jag heller varit nån ängel i min ungdom (och inte är jag
nån än heller, för den delen).
De satt ju bara där helt lugnt.
Vad som förvånade mig är att Edgar kände dem.
Jag blir ständigt lika förvånad över hans förmåga att
bli bekant med folk!
Överallt där vi är ser han nån som han känner.
Och man ser att de känner honom.
Eller åtminstone vet vem han är.
Och Etelänummi skola?
Ja där har ju Edgars fotbollslag träningar en gång i veckan
vintertid.
Så före, under, eller efter fotbollsträningen har han på
nåt sätt bekantat sig med de här killarna.
Och det är bra.
Ju fler som känner honom desto tryggare är han.
De där killarna var coola.
Men de såg ändå snälla ut när de hälsade på Edgar.
Jag tycker ändå att det är Edgar som är coolaste killen :)
Fast det kan vara så att jag är partisk :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar