Två år sen pappa dog.
Två år av daglig saknad.
Så mycket jag skulle vilja berätta för honom.
Så mycket jag önskar att han fått se.
Edgar berättar.
Varje gång vi är till pappas grav håller han långa tal
och berättar allt som har hänt.
Berättar hur mycket han älskar moffa, och att han
önskar att han skulle "öppna ögonen och komma tillbaka".
Moffa var hans bästa kompis.
Ibland säger man "Jomen, han är nog med oss,
han ser nog hur vi har det"
Man vill tro på bibelns enkla och tröstande
förklaring att det finns en vacker himmel där
våra döda nära och kära sitter och tittar ner på oss.
Och det funkar, och är bra att ta till när man ska
förklara för barn vart de döda tar vägen.
Erkänner att jag själv gjort så också.
Sagt åt Edgar att moffa har farit till himlen.
Fast jag tror ju inte på bibeln.
Men visst är han med oss.
Han är med oss i sättet vi tänker.
I hur vi ser på saker.
I hur vi älskar vår familj,
hur vi uppfostrar våra barn.
För det är han som har lärt oss.
Han är med oss när vi pratar med mamma,
för de var så sammansvetsade efter att ha varit
ett par i över 60 år att de nästan var som en och samma person.
Men ändå.
Jag saknar honom.
Varje dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar