Konstigt, men lite intressant.

Konstig känsla att vara bara hemma så här.
Ja, jag är alltså sjuk,
och har suttit här hemma sen i lördags nu,
Jag har varit utanför dörren tre gånger på den tiden.
En gång med Edgar till tandläkaren,
en gång till postlådan på andra sidan vägen,
och till arbetshälsovårdaren idag.

Det är ganska intressant på ett sätt,
att vara sådär lite halvt avskärmad
från verkligheten.

Man håller kontakt med omvärlden via
datorn och telefon.
Och så berättar familjen vad som har hänt
i jobb och skola.

Det är sällan man sitter så här,
i sin egen lilla bubbla.

På ett sätt förstår jag att man kan bli van.

Jag tänkte på det också den gången
jag låg på sjukhuset i Vasa i tio dar.
Då var jag riktigt avskärmad,
för jag hade ju nästan inget besök.
Jag tyckte inte att det var nödvändigt,
och så var det viktigare att de
alla höll igång vardagen här hemma.

Det var trist så förbenat på ett sätt,
men samtidigt var det lite skönt
att bara få strunta i allt ett tag.
Bara kolla dumma serier på TV,
och läsa underhållande böcker.
Nästan ha en mat-och-sov-klocka
som Skalman.

Men visst farao skulle man börja
klättra på väggarna efter ett tag.

Men, som sagt,
det är intressant samtidigt.

Ett tag.

Stolt. Igen.

Det här läsåret jobbar jag i Edgars skola.
Vi håller till i olika delar av skolan,
men vi ses ibland i korridoren, i matsalen
eller på gården.

Ibland har vi tid att byta några ord,
eller att ge varandra en snabb kram.

Ibland ser han mig knappt när vi möts,
om han råkar ha viktigare saker för sig.

I skolan ser jag hur stor han har blivit.

Här hemma är han ganska mycket
mammas pojke än.
Han vill vara det,
och jag låter honom vara det.
Tids nog hinner han vara vuxen.

Men i skolan ser jag hur vuxen han ändå kan vara.

Idag när jag gick i korridoren
med "mina" barn kom han gående.
Han hade nån slags burk i handen
och såg ut som om han var ute på ett uppdrag.

Han kastade en blick på mig när han gick förbi.
"Jag ska gå med den här till personalrummet", sa han.
"Jag går själv"

Så där bara.

Han är såå långt ifrån killen
som smet och gömde sig när han fick en chans.
Som satte sig ner på golvet
och strejkade ibland.

Och jag är så stolt över honom!
Igen.

När man blir tom

Att bli tom är en konstig känsla.
Ni vet, när man tänkt på något länge.
Finslipat ett arbete eller en idé,
och sen får det klart.

Då är man på ett sätt nöjd,
men på ett sätt vemodig och tom.

För vad ska man nu göra?

Vad ska bli nästa projekt?

Man vill, men man orkar inte riktigt.
Orkar inte börja på.

Jag satt här många dagar framför en vit canvas.
"Kom igen nu!", bad den.
"Fyll mig med färg!!"
"Du kan ju!"

Och jag satt där.
Och satt där.

Och plötsligt stack hon upp huvudet!
Maskroskvinnan.

Hon har grön skarf på huvudet.
Min mammas gröna ögon.
Annars är hon inte lik min mamma alls.

Hon ska vara omgiven av maskrosor.
Vackra maskrosor.
Och fast man bara ser hennes huvud,
så vet man att hon har gula gummistövlar,
och mull under naglarna.

Och man vet att hon är lycklig.

Brillor.

Jag vet att man inte borde göra reklam på bloggen,
men nu tänker jag göra det i alla fall.
Måste bara berömma Brillo i Jakobstad.
Superbra personal där!!

Köpte nya glasögon åt Edgar där i höstas
och nu har det visat sig att de ändå inte
har riktigt rätt passform.

Han ville ju ha vuxenbågar,
och de är riktigt snygga på honom.
Men att hitta rätt sorts bågar åt honom
är inte alls lätt.
Han har nämligen nästan ingen näsrygg,
och så har han ju små öron.
Han borde kanske ha barnbågar,
men det ser inte så bra ut på honom nu när
han börjar bli vuxen.
När ansiktet är vuxenstorlek,
men näsa och öron är sgs barnstorlek.

Nu har han själv hittat ett par av mina
gamla glasögon här hemma.
Ett par som är väldigt lite använda,
så bågarna är i nyskick.

Och de passar perfekt på hans huvud.

Ringde Brillo idag
och de lovade att försöka
passa in hans linser i mina bågar.
Jag vet nog att de säkert gör så på
andra ställen också men hon som
jag talade med var så vänlig och
fattade precis vad jag menade.

Och hon försökte inte ens  sälja
nya bågar åt oss, vilket jag är
väldigt tacksam över.
Många skulle ha försökt med det först.

Hänger i Vasa

Mikael och jag var till Vasa idag.
Vi var och hängde min utställning.

42 stycken tavlor i galleriet
vid Hantverkarboden.
Det var så roligt!
Och jag är så nöjd!

Jag gillar det råa stuket
på väggarna där.
Man får slå in spikar
var som helst, och styra
och ställa hur man vill.

Inget finlir, utan raka rör.

Två veckor ska de hänga där nu.

Back to black

För snart två år sen bestämde jag mig för
att sluta färga håret.
Min ursprungliga hårfärg är mörkbrun,
men jag har haft svartfärgat hår
i åtminstone 25 år.
Och jag trivdes jättebra med det.

Men jag fick mina första gråa hårstån
innan jag fyllde 30 och ju äldre jag
blev desto fler blev de förstås.
Till slut blev det lite jobbigt med färgandet
tyckte jag för jag var ju tvungen
att färga så ofta.

Och så var det ju min hudsjukdom.
Jag tänkte att hårfärgen kanske inte var så bra.
Att mina utslag blev värre av den.
Där märkte jag absolut ingen skillnad,
så där tänkte jag nog fel.

Men jag älskade som sagt att ha svart hår.
När jag slutade färga kändes det
först helt ok.
det var sååå skönt att inte behöva
hålla på och klotta med färgen varannan månad.
Och jag har ganska snygg grå nyans
på håret, så det är helt ok det också.

Men jag känner mig inte som Lilli.
Det gråa är inte jag.

Så jag kommer att färga
mig svart (eller åtminstone mörk) igen.

Och det kommer såååå att vara jag
som drar på mig läderjackan
och solbrillorna nu när vårsolen kommer.

Våga leva tills man dör.

På grund av olika omständigheter
har jag tänkt en hel del på livet
och döden den senaste tiden.

Att våga leva.
Att våga dö.

Att våga leva tills man dör.

Jag tror att alla är rädda för döden.
Mer eller mindre.

Inte bara för sin egen död,
utan för att nån man älskar ska dö.

När det gäller ens egen död
tror jag att man är mera rädd för hur
man kommer att dö än för
att man kommer att dö.

Att våga dö.
Att våga bli gammal.

Vissa väljer att dö för egen hand.
Väljer att välja hur,
När.

Är det själviskt?
Jag tycker inte det.
Man kan faktiskt vara
så rädd för döden så att
man inte vågar leva tills man blir gammal.
Hur konstigt det än låter.

Sen finns det givetvis andra orsaker till att ta sitt liv.

Vissa är för nyfikna
för att inte vara med till slutet.

Vissa får inte vara med
fast de skulle vilja.

Det tycks som om ju mer vi vill
leva länge desto svårare
får vi att acceptera döden.
Ju mer vi strävar mot superhälsa
och evig ungdom
desto räddare blir vi för ålderdom och död.

På når sätt känns det som om
folk hade en mera hälsosam
inställning till döden förr

Man levde.
Man dog.

Och så var det inte mer med det.

Kanske är vi mest rädda för sorgen.
Vad vet jag.