Lat? Jag?

Lat är ett ord som kan betyda olika för olika personer. Många tycker säkert att jag är lat. Och om man tänker på hur ofta man städar eller diskar och sånt så stämmer det säkert. För jag anser inte att sånt är så viktigt. Ostädat hus stör mig inte. Visst städar jag, ibland, men bara när det blir så råddigt och smutsigt att jag måste. Eller, det är ju inte bara jag som städar, Mikael gör det också när han känner att det behövs.

Just nu är här jätteskräpigt. Zappa springer ut och in som han vill eftersom vi har dörren vidöppen för honom nu när temperaturen är sådan att det är möjligt. Vi har m.a.o ett sånt där  indoor-outdoor-koncept som är så modernt numera. Fast vi gör det på vårt sätt. Just nu har vi nästan mera av utsidan på insidan, tills vi tar fram dammsugaren nästa gång.

Så, ja, om man tänker på sånt är jag lat.

Men jag har aldrig varit lat när jag jobbat. Är man på jobb så gör man det man ska liksom, och ibland lite mer än så. Och ge mig canvas, färg och penslar så kan jag jobba oavbrutet i timmar. Vissa tycker säkert att det inte är lika viktigt som att vara en flitig husmor, men för mig är det det. T.o.m viktigare. Mycket viktigare faktiskt.

Tack och lov verkar min älskade make tycka likadant.

Och Zappa tycker att det är jättemysigt med skräp och halvtuggade hundben i huset 😄

                                           

En riktig tröttdag

Jisses vad trött jag varit idag!!

Sov urdåligt förra natten för min APAP- mask fick plötsligt för sig att läcka, hur jag än hade den. Det har funkat jättebra med den en längre tid nu, men förra natten var det struligt hela tiden. Somnade, vaknade, somnade , vaknade och suckade och svor. Så lite efter fem gav jag upp och tog bort fanskapet. Sen sov jag ett tag till utan mask, men det är ju inte så bra för då får jag för lite syre.

Nå, det har inte gjort så mycket att jag varit trött, jag får ju vila hur mycket jag vill egentligen. Men lite retar det mig nog, jag har ju så mycket roligheter jag skulle vilja göra. Har inte målat alls idag, och inte har jag orkat sticka mycket heller.

Nå, det är ny dag i morgon, så om jag bara sover bättre i natt, vet man aldrig vad jag gör för underverk i morgon.

Jag har köpt ljus, för nu börjar kvällarna mörkna och då brukar det gå åt mycket stearinljus här hos oss. Och tro det eller ej, de håller också huset lite varmare och torrare nu när det är fuktigt, så man behöver inte ha på värmen för det.  

Den är här nu, den tiden på sommaren då jag gör såna saker som att bränna ljus, sticka halsdukar, söka fram sockor, längta efter att börja använda läderjacka igen och då känns hösten nästan välkommen. För jag har börjat gilla hösten, på riktigt. Fast bara fram till november, den månade har jag ännu lite svårt med. Det är mörkret förstås. Men det är bättre nu när jag får vara hemma. Då hinner jag ändå uppleva lite dagsljus. Förr jobbade jag ju alla ljusa timmar på dygnet, och det avskydde jag verkligen. Den här hösten är ju också ovanligt efterlängtad eftersom min sjukpension börjar i oktober. 

Det här blev ett bla-bla-bla-inlägg. Har inget av vikt att säga, men jag har bestämt att jag ska försöka skriva ett blogginlägg om dan, nu när jag börjat igen. Så det känns lite ovant ännu. Men det tar sig nog, det brukar det göra.

Bilden har inget alls med texten att göra, men det är alltid roligare att ha med en bild 😉

 Följ hjärtat

Jag funderar ofta på hur jag går min väg genom livet. Vilka val jag gör, eller har gjort, och hur det har gjort mig till den jag är. 

Man påverkas ju alltid av dem man lever med, umgås med, och dem man träffar sporadiskt eller bara i förbifarten. Föräldrar och släktingar kan man inte välja, men som vuxen sen, kan man nog välja hur man påverkas av dem. Som barn suger man ju i sig allt, och har man tur med de föräldrar man får, kan det gå bra för en i livet. Jag känner att jag hade tur där, föddes till föräldrar som lärde mig mycket och som älskade mig och lät mig bli den jag är. Och med tiden har jag valt det av den lärdomen som gjort mig lyckligast. Men det har varit en krokig väg ändå, vägen jag gått. Innan jag lärde mig hur jag vill leva det här livet.  Innan jag vågade.

Det är inte lätt nämligen, att leva sitt liv som man själv vill. Ofta lever man det liv som andra vill att man ska leva, eller som man tror att samhället förväntar sig att man ska leva det. Man följer samhällets ramar för hur en framgångsrik och lycklig människa ska vara. Sen kan det visa sig att det inte alls är det man blir lycklig av. Har man mod, och lite tur, kan man komma fram till sin egen lycka i nåt skede i livet. Om det inte skiter sig innan man kommer så långt.

Jag känner mer och mer att jag är framme i min lycka. Tack vare Mikael, tack vare barnen och tack vare konsten och mina vänner. Ja, och så hunden Zappa förstås, han är också viktig!

Frisk är jag inte än, men eftersom jag lärt mig hantera min sjukdom och accepterat den, så går det ändå rätt bra att leva med den. Det kan till och med hända att den hjälpt mig att komma fram till min lycka, genom att den tvingade mig att stanna upp. Att ta paus från allt "onödigt" och bara fokusera på att börja må bra. 

Så vad ska då göra med denna lycka! Jo, jag ska bara ta dagarna som de kommer, och göra vad jag vill. Träffa dem jag vill, och låta bli om jag inte vill eller orkar. Mest kommer jag nog att vara hemma, måla och dona på som vanligt, Leva mitt liv med mina kära, och med tacksamhet minnas de som lärde mig att våga.

 Vardagsrumsmålande

Det blev ju inte mycket målande i rummet jag gjorde om just för det ändamålet. Nu används det som förvaring för målargrejor, diverse träsaker som ska målas och färdiga tavlor. Det står en säng där också, och ett litet sängbord, och när Edgar kommer och sover över är det hans rum för en natt eller två.

Det tycks bli så där när man lever för att skapa, eller egentligen skapar man ju för att leva. Livet vore så mycket tristare om man inte fick göra nåt med sina händer. Och när jag inte skapar, tänker jag på skapande. På vad jag ska måla, vad jag ska skriva, eller vilka nya former mitt skapande skulle kunna ta. Att göra masker i pappersmassa hart jag funderat på länge, så vem vet, kanske jag tar tag i det till hösten. Att jobba i lera tycker jag om, men det är lite svårt att syssla med det hemma, då det ska brännas. Jag har försökt gå nån kurs på Arbis ibland, men det funkar inte för mig att vara kreativ en viss dag, en viss tid en gång per vecka. jag vill jobba tills jag blir klar, utan att behöva gå hem och vänta en vecka på att få fortsätta.

Så vårt hem ser inte ut som ett vanligt hem, och det kommer det nog aldrig att göra. Jag lever efter principen " måla hela världen, full av solsken varje dag", som i sången mamma ofta sjöng för mig när jag var liten. Hon såg nog det i mig, misstänker jag 😊. Och vad säger min man om att leva i ett hem som vårt? Jo han är nöjd, han vet att jag är lyckligast när jag får skapa. Har jag inget att måla på skaffar han det år mig. Han gör mig till en lycklig kvinna 💖

 ....tre år senare

  Jaa hörni, det här blev en lång bloggpaus.

Så lång, att jag inte orkar berätta om allt som hänt sen senast.

Det är enklast, och bäst att fortsätta som om det inte varit nån paus alls. Som om allt var som vanligt bara.  

Här hos oss är allt som förr, förutom att jag nu äntligen ska få min sjukpension i höst. Fem år tog det, men nu är jag snart där.  Jag mår bättre än då när jag kraschade ihop, men frisk är jag inte än, och jag kommer nog aldrig att bli som jag var. Men det är okej, och nu när jag får pensionen är det tillåtet att vara som jag är. Ingen kan ställa krav på mig, och eftersom jag själv också lärt mig att inte göra det, kommer nog livet att bli ganska skönt framöver. Frihet. Jag kommer äntligen att vara fri!

Jag målar fortfarande mycket, men mitt målande har förändrats en aning. Det är inte så mycket gulliga katter numera (jo, det är det nog, men bara ibland), utan det har blivit mera coola, mystiska kvinnor. De lever sina liv bland träd och blommor eller så svävar de i luft eller hav. Vi har riktigt roligt, mina kvinnokompisar och jag! Och jag är så glad att jag har dem, eftersom jag inte orkat umgås med riktiga människor så mycket de senaste åren.  Känns lite som om jag skapat mig låtsaskompisar.  

Annars då? Tjaa, jag tassar väl mest på här hemma med Mikael och Zappa. Sonen hälsar på ibland, och det är alltid kul. Jag har medvetet försökt ge honom lite mera space och mera tid att umgås med sin pappas familj, för där har det dykt upp en liten underbar kille, Edgars lillebror. Det är ju jätteviktigt att han får ett nära förhållande med lillebror. Han är såå stolt över honom!! Och han är ju vuxen nu, skruttungen min, det är ju meningen att han ska ha ett eget liv. Fast visst rings vi fortfarande två gånger per dag, det kommer vi nog alltid att göra. 💖   

Nåjaaa, första inlägget på tre år.  Få se då om det bli flera.

                                                                                                                               

Mest bilder idag.

 Dags att uppdatera lite.

Men den här gången blir det bara bilder.

 Vi har tagit våra vanliga turer till Fäboda. Inte riktigt så ofta som vi brukar, men dock.

 

  Edgar har flyttat hemifrån, till min stora glädje och till min stora sorg. Han trivs, och jag vänjer mig.

Eftersom Edgar flyttade fick jag ett helt rum att jobba i. En atelje' liksom. På riktigt! Edgars säng står kvar, ifall han skulle ha lust att övernatta nån gång.

Och Zappa han blev med tratt i tisdags. Han blev alltså kastrerad. Han är skitsur på tratten, och därmed också på en hel del andra saker. Oh well, på onsdag nästa vecka tar vi bort den.

Så att, sånt har vi hållit på med den senaste tiden. Snart ska jag på kurs i två veckor. " Karriärträning för 55+ are" Har ni hört nåt så fånigt?!? Nå, jag går den, kanske jag lär mig nåt.

Och sen blir det sista Härmäveckan och så är rehabiliteringen över.

Är jag friskare? Nej.

Det som inte dödar en gör en stark?

Det här kan ju inte vara sant!
Jag har inte skrivit blogg sen i mars!
Och jag har inte en aning om varför.
Ibland blir det bara så.

Det har i sanning varit
en konstig vår och sommar.
Coronan kom, och inget var som förr.
Min rehabilitering blev
uppskjuten på obestämd tid.
Min andra period av
arbetspraktiken kom igång först i juni,
fast den borde ha startat i mars.
Allt pausades.

För mig gjorde det dock gott.
Om man är sjuk, utmattad,
deprimerad eller vad det nu är,
så är det väldigt hälsosamt
med en period när man
har tillåtelse att bara vara.
Man har inga krav på sig,
man behöver inte prestera,
och får leva efter vad kroppen säger.

Jag är ju en sån som ändå vill göra nåt.
Vara kreativ på nåt sätt.
Jag hade ingen lust med tavlor just då,
så jag började måla möbler.
Jag köpte billigt, eller fick gratis,
stolar, små bord och annat
som jag tyckte behövde få nytt liv,
och så började jag på.
Och jag hade jätteroligt!

Andra praktikperioden kom och gick
och under den tiden målade jag
så mycket jag hann eller orkade.
Jag sov väldigt mycket då,
att jobba och vara social kräver
långa tupplurar för att jag ska
återhämta mig.
Kanske kommer det alltid att vara så.
Kanske kroppen och huvudet säger
att det räcker för min del,
att jag äntligen borde få lugn och ro.

Det som inte dödar en gör en stark.
Så påstås det.
Det kan jag hålla med om,
till en viss gräns.

Men ingen orkar krascha och resa sig
hur många gånger som helst.
Till slut måste man få lugn och ro.

Jag tror jag är där nu.
Vill leva i lugnet.