....tre år senare

  Jaa hörni, det här blev en lång bloggpaus.

Så lång, att jag inte orkar berätta om allt som hänt sen senast.

Det är enklast, och bäst att fortsätta som om det inte varit nån paus alls. Som om allt var som vanligt bara.  

Här hos oss är allt som förr, förutom att jag nu äntligen ska få min sjukpension i höst. Fem år tog det, men nu är jag snart där.  Jag mår bättre än då när jag kraschade ihop, men frisk är jag inte än, och jag kommer nog aldrig att bli som jag var. Men det är okej, och nu när jag får pensionen är det tillåtet att vara som jag är. Ingen kan ställa krav på mig, och eftersom jag själv också lärt mig att inte göra det, kommer nog livet att bli ganska skönt framöver. Frihet. Jag kommer äntligen att vara fri!

Jag målar fortfarande mycket, men mitt målande har förändrats en aning. Det är inte så mycket gulliga katter numera (jo, det är det nog, men bara ibland), utan det har blivit mera coola, mystiska kvinnor. De lever sina liv bland träd och blommor eller så svävar de i luft eller hav. Vi har riktigt roligt, mina kvinnokompisar och jag! Och jag är så glad att jag har dem, eftersom jag inte orkat umgås med riktiga människor så mycket de senaste åren.  Känns lite som om jag skapat mig låtsaskompisar.  

Annars då? Tjaa, jag tassar väl mest på här hemma med Mikael och Zappa. Sonen hälsar på ibland, och det är alltid kul. Jag har medvetet försökt ge honom lite mera space och mera tid att umgås med sin pappas familj, för där har det dykt upp en liten underbar kille, Edgars lillebror. Det är ju jätteviktigt att han får ett nära förhållande med lillebror. Han är såå stolt över honom!! Och han är ju vuxen nu, skruttungen min, det är ju meningen att han ska ha ett eget liv. Fast visst rings vi fortfarande två gånger per dag, det kommer vi nog alltid att göra. 💖   

Nåjaaa, första inlägget på tre år.  Få se då om det bli flera.