Min dag idag.

Idag är det min dag.
En dag då jag kan göra precis vad jag vill.
Jag börjar må bättre efter min förkylning eller vad det nu var, och jag har en ledig dag.
Inte sjukledig, utan ledig.
Det är stor skillnad.

Och vad gör jag?
Inte så mycket faktiskt.
Jag är ännu lite försiktig med att gå ut, så jag sitter vid datorn och lyssnar på musik, skriver, kollar foton och sånt.
Jag har också tagit fram en ny duk och sitter och funderar på vad nästa tavla ska ha för motiv.
Jag gör precis sånt som jag älskar att göra.
Inte mycket sånt som syns, men en hel del kreativt tankearbete.

Jag tänker alltid jättebra när jag sitter vid datorn och slösurfar.
Så nu ska jag fortsätta med det en stund, och sen ska jag gå till postlådan och kolla om min senaste fotobok har kommit.

Och sen, sen ska jag börja måla.

Knackelibang på dörren!

Saker och ting förändras.
För det mesta ganska långsamt, men vem har bråttom.
Förr när jag väntade hem Edgar med VIP-taxin (när vi bodde i stan) fick jag alltid stå i fönstret och spana och vänta på honom. Det kunde ta över en halv timme ibland efter att han lämnat skolan innan han var hemma, för de skulle ju lämna av andra också längs vägen. Jag gick emot honom och kollade att han fick med sig alla handskar och skolväskan och sånt. Och dessutom litade jag inte riktigt på att han gick direkt ur taxin till dörren, så jag var rädd att missa honom. Fast inte tror jag egentligen att taxichauffören skulle ha låtit honom smita iväg om jag inte hade varit i dörren.
Men sånt kan man heller aldrig vara riktigt säker på.
En gång blev han avsläppt vid fel hus när det var en ovan chaufför.
Det gick bra ändå den gången, tack och lov.

Men nu är det andra tider.
Jag donar på här hemma i allsköns ro och han knackar (snarare bankar, han är ju tonåring) på dörren när han kommer hem.
Skolväskan är med, handskarna är med, och mössan är med.
Allt är som det ska vara.

Livet med Edgar blir enklare och enklare hela tiden.

Han håller på att bli vuxen!

Herr Ugglas kvällsfundering

"Hohooojajaaa, skön kväll det här.
 Det ser ut att vara lugnt i stan.
 Lugnt här uppe i trädet också.
 Småfåglarna tycks ha gått och lagt sig.
 De orkar inte med nåt nattsudd de inte.
 Fast inte orkar jag så mycket jag heller numera.
 Annat var det förr när jag var en unguggla och var ute i svängen!
 Fjädrarna glänste, blicken var skarp, och midjemåttet betydligt mindre än det är idag.
 Uggledamerna var förtjusande.
 Och förtjusta också, när jag kom svävande över natthimlen och spände blicken i dem.
 Det var tider det!
Jag minns speciellt en uggledonna från Storskogen, det var en dam som kunde få nackfjädrarna att resa sig det!
Undrar vad det blev av henne.
Vad är det som prasslar där i buskarna??
Borde jag kanske ta en flygtur och titta efter?
Näää, orkar inte.
Jag är ju inte hungrig heller efter att jag åt resterna av den där hamburgaren jag hittade ute på parkeringsplatsen vid Kyrkbacken.
Satte sig lite tungt i magen det gjorde den.
Jag borde väl ha tagit en sork i stället.
Men det är lite si och så med jagandet numera.
Hamburgsrester är lättare.
De rör ju inte på sig.
Hohooojajaaa, tror jag tar en ugglelur.
Hohooojajaaa"

Du o jag Edgar, du o jag.

Årets sista dag blev Edgars och min.
Vi steg upp vid nietiden och åt frukost (vi lät Mikael sova vidare) och sen bäddade vi ner oss i varsin fåtölj och tittade på film.
Först Jönsonligan och sen nån komedi om en kille som åkte upp till Alaska och råkade ut för en massa äventyr som involverade slädhundar och sånt.
Vi hade det supermysigt!

Sen gjorde jag lunch och Mikael steg upp och åt innan han for till jobbet.
Edgar och jag fortsatte vårt hemmamys och donade på med lite allt möjligt.
Jag färdigställde en tavla som han ville ha och vi hängde upp den i hans rum.
Vi spelade Uno och det var superspännande och kul.

Sen kom Mikael hem och då blev det hemmamys för oss alla tre.
Inget var så värst speciellt, men det var riktigt mysigt och skönt.
Nu mår Edgar bra efter sin magsjuka och det märks.

Då mår jag också bra.

Vaknatt

Klockan är snart halv fyra på natten och jag sitter och vakar över min magsjuke son.
Han slumrar till ibland, men sen är det dags igen och hans mage vänder sig ut och in.
Så jag vakar.
Och vaktar.
Han är fjorton år, men när han är så här sjuk är han liten.
Då behöver han min hjälp.
Så jag sitter där med spyfatet.
Hjälper, stöder och torkar.
Tvättar sängkläder, och hans kläder, vartefter det behövs.
Hoppas att varje gång ska vara den sista så att han får vila sen.

Inte är det ju roligt.
Och visst är jag också trött.
Men, en mamma måste göra vad en mamma måste göra.
Så jag vilar sen när han mår bra igen.

Varje timme som går är en timme mindre av sjukan.
Magsjukor brukar inte hålla i sig så värst länge.

Sen kan man ju undra varför de alltid kommer till natten.

Mera strul på jul

Den här julen tänkte inte bli av.
Jag började jullovet tidigt och hade all tid i värlen att fixa och dona.
Njöt riktigt av tanken på att jag hade några julpysseldagar framför mig.
Inte för att jag brukar pyssla och dona så mycket, men lite vill man ju ändå ordna.
Så blev jag sjuk.
Värsta magsjukan med ganska hög feber.

Vad gör man då?
Jo man ser till att blir frisk.
Och sen ser man om det finns nån tid kvar att jula till det.

Men det gick ganska bra ändå och allt som verkligen behövs är sgs fixat.
Resten struntar vi i.
Och jag har faktiskt julstämning fast jag inte hunnit julstäda.
Fast julgranen (som vi inte hittade) blev ett julstaffli.
Fast de sista julklapparna ska köpas först i kväll.
Fast jag inte har bakat mer än en sorts kakor (vilken jag iofs inte brukar heller).
Fast vi inte har handlat mat i överflöd (bara det viktigaste, sånt som vi faktiskt vill ha).

Så i morgon jultassar vi här.
Hämtar mamma och Edgar.
Far med ljus till gravarna.
Äter julmat.
Tar det lugnt och väntar på Moa som kommer sen på kvällen.
Och sen är julaftonen över och det behövdes inte mer.

Och staffliet får bli ett staffli igen .

Strul på jul.

Stearinljusen brann så fint på köksbordet och det var tyst och mysigt i huset.
Ute var det mörkt och kallt, som sig bör en luciamorgon.
Då kommer någon där.
Jag vet nog vem det är.
Det är fröken Lucia.
Med den chockrosa morgonrocken slarvig hängande på axlarna och med papiljotter i håret.
Hon sneglar på klockan och konstaterar att det börjar bli bråttom.
Hon hasar via kaffekokaren till badrummet och börjar ta lös papiljotterna ur det långa ljusa håret.
Gnolar lite på luciasången under tiden.
Sen är det dags för sminket.
Inte för mycket.
Less is more för en riktig lucia.
Får inte se slampigt ut.
Sådärja, då var det dags för klänningen.
Åååå, den är så vacker!
Vit, lång och lite glansig.
Det röda skärpet är nystruket och hon fäster det belåtet runt midjan.
Klänningen sitter som en smäck!
Hon granskar belåtet sin spegelbild.
"Jisses vad vacker jag är!", mumlar hon för sig själv.

Nå, nu får hon skynda sig!
Hon ska lussa för Herrklubben om en halvtimme!
På med pälsen och iväg.
Cykellåset har frusit och hon andas febrilt på det.
Fan också! Hon för munnen lite för nära och underläppen fryser fast i låset!
Hon drar försiktigt men lossnar inte.
Herr Tomtè kommer gående längs trottoaren med sin lilla tax Poro.
"Nisse hjälp mig!" får hon fram, medan hon aktar sig så överläppen inte ska frysa fast i låset den också.
"Nämen sankta Lucia, hur står det till? Vänta lite å ska jag hämta varmt vatten och hjälpa dig loss", säger Herr Tomté.
Han dyker upp efter en stund och häller hett vatten på Lucias läppar.
För hett.
Det bränner så hon skriker och läpparna blir knallröda.
"Tack för hjälpen Nisse", mumlar hon medan hon känner hur läpparna svullnar, "Nu måste jag iväg!"

Det är halt att cykla, men hon kommer fram till Herrklubben utan missöden.
Hon tar av sig pälsen i hallen, tänder ljusen i kronan och så börjar hon skrida.
Och sjunga.
Men vad nu då? Hon kan inte röra läpparna!
De har blivit tjocka som julkorvar och hon kan knappt öppna munnen.
"Nå, då nynnar jag bara", tänker hon och skrider till verket.
Femton festklädda herrar sitter med tindrande ögon och väntar på henne.
Spritångorna i rummet berättar om att de nog tindrat ett bra tag redan.
Lucia genomför sitt lussande trots igensvullna läppar och herrarna applåderar och busvisslar förtjust.
"Jag fixade det!", tänker Lucia belåtet och tar tacksamt emot den varma glöggen som en av herrarna räcker henne.
"En liten glögg kan man väl ta", tänker hon, och tar en till.
Det bränner i läpparna men glöggen är bra spetsad så snart märker hon inte smärtan.
Herrarna är trevliga!
De bjuder på mera glögg och dricks får hon också.
Sen är det dags att cykla hemåt.
Det är ännu halare nu, och vägen känns lång.
Rondellen strax innan hennes gata tycks ha blivit en dubbelrondell och hon undrar varför hon inte märkt det förr. Sen slirar hon nedför sista backen och just när hon ska kurva in på sin egen gård mister hon herraväldet över cykeln och står på huvudet i snödrivan precis där den förvånade Poro hade tänkt lyfta benet och kissa en svätt.
"Men sankta Lucia! Hur står det till?, säger herr Tomté och granskar henne bekymrat.
"Ååå snälla Nisse, hjälp mig hem!", stönar Lucia, "Mina fötter tar livet av mig i de här skorna och jag blöder på knät!"
"Kära lilla barn", säger herr Tomté, "kom så ska jag ta hand om dig."
Han hjälper henne uppför trappan och in i lägenheten.
"Sätt dig här nu så ska jag hälla upp ett varmt fotbad åt dig och plåstra om ditt knä."
Och så slocknade ljusen i kronan.