fått hotfulla brev om sin son som har Downs syndrom.
Det skär i mitt hjärta, och jag kan förstå hur det måste ta i hennes.
Ändå är det sånt vi får ta, vi som har specialbarn.
Tack och lov är det ofta just så att det är vi föräldrar som tar det.
Våra barn är i många fall omedvetna om det.
Dock inte alltid, tyvärr.
Vi som är föräldrar till barn med speciella behov har en viktig
uppgift här.
I stället för att bara vara förbannade(som man givetvis blir) på
människor som gör så här borde vi upplysa dem.
Berätta för dem vem det är de har att göra med.
Få dem att förstå att vi inte är farliga.
Att våra barn inte är några bördor för samhället.
Ok, visst får de en del bidrag.
De får vissa terapier betalda av Fpa, men det
skulle andra barn också få om de skulle behöva det.
Våra barn är i stället billigare för samhället på andra sätt.
För det finns så många saker som våra barn inte kan göra som andra kan.
Det tycks ju tyvärr finnas folk som tänker bara på vad saker
och ting kostar i pengar.
("Tänk om nån får mer än jag!!")
Edgar och jag var med om en episod för några år sen.
Vi var på väg hem från mommo och moffa, och Edgar sprang
omkring lite på gården där medan jag gick en bit ifrån.
Då började ett gäng killar peka finger och göra narr av
hans sätt att springa.
De fattade inte att jag och han hörde ihop, eftersom vi inte
gick tillsammans.
Jag gick fram till dem och frågade om de också bodde i
grannskapet. Jodå, det gjorde de, och de blev lite blyga
när jag började prata med dem.
Jag ropade på Edgar och sa att han skulle komma fram och hälsa.
Jag berättade för killarna att han var min pojke och att han heter Edgar.
"Jahaa, sa den ena killen, "jag har nog sett honom ibland i simhallen"
"Vad bra!", sa jag, "då vet du ju vem han är och att vi bor nära varandra"
"Det är bra att veta att ni killar känner igen honom och vet var han hör hemma,
ifall han skulle behöva hjälp nån gång", sa jag.
"Jooo, nu vet vi" sa de.
Sen dess var det aldrig nåt problem med dom killarna.
De behövde bara få en chans.
De var egentligen inga elakingar, de var bara osäkra.
Och lite ovetande.
Nu är det ju inte alltid det går så där lätt.
Men det är alltid värt ett försök.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar