Måndagsbabbel

Dagen har varit helt ok än så länge.
Mår lite halvkrassligt för jag har tydligen nån förkylning som inte vet om den ska bryta ut eller dra sig tillbaka. Så jag går lite på halvfart just nu.

Har målarabstinens för jag har haft värk i nacken och axlarna och vågar inte greppa penseln innan det börjar kännas bättre. Tur att Mikael är en hejare på att massera bort min spänningshuvudvärk!

Igår fick man verkligen se de sämsta sidorna av facebook och jag blev både förvånad, arg och besviken över hur vissa fullvuxna människor kan bete sig.
Skvaller, rasism och allmän oförskämdhet är inget man vill hitta på sina facebookvänners sidor.
Jag tar helt kallt bort sådana vänner, eftersom det inte går att börja tjafsa med dem.
En människa som anser att lycka är skenhelighet, att snällhet är vekhet och att glädje inte får visas kan man inte argumentera med.

Nå, jag fortsätter leva enligt mina principer så får andra göra som de vill.
Men sådana "vänner" väljer jag bort.

Och så fortsätter jag att vara glad och lycklig.

Dagens bild har faktiskt med texten att göra, för den visar precis hur glada och lyckliga vi är här hos oss för det mesta (välja glädje, ni vet).

Ytlig glädje?

Den här veckan har jag följt och delvis deltagit i två olika diskussioner på facebook om att folks inlägg är ytligt glada och "glansbildsaktiga". Att det inte kan vara så där i riktiga livet.
Det kanske det inte kan nä.
Men man ska ju inte ta facebook på så stort allvar.
Misstänker nog att folk helst tar "de tunga sakerna" nån annastans än på facebook.

Det är ju skvallret ni vet.
Hur många kaffebordsdiskussioner hör man inte börja med orden "jag såg på facebook att..."?
Jag tror att vi alla gjort oss skyldiga till det nån gång.
Jag vet att jag har det.

På min facebook-sida försöker jag förmedla glädje.
För min egen skull (för man kan faktiskt välja glädje), och för andras.
Jag vill att de som kikar in och läser mina inlägg och tittar på mina bilder ska bli glada.
Kan jag sprida ens lite glädje åt nån nu och då så blir jag själv glad och nöjd också.

För det är så viktigt!
Alla har vi mått dåligt ibland, och min lista på katastrofer i livet kan göras lång.
Just därför är det livsviktigt att försöka sprida glädje!
Vi har bara ett liv (tror jag)!

Så please låt oss försöka vara glada så länge vi kan!
Man vet aldrig när livet gör nästa kullerbytta.

Jag är i alla fall glad.
Och tar risken att nån tycker att jag är ytlig.
Det är det värt.

Sätter som vanligt in en bild som inte har nånting att göra med texten.

Eller jo, det kanske den har, den här gången.

Skön vändag

Vilken skön dag det har varit!
Jag steg upp i god tid, men inte för tidigt.
Jag skulle ju iväg till Mystic Magasinet!
Det är min favoritbutik här i Jeppis och det är så synd att de nu packar ihop och flyttar till Vasa.
Jakobstad är ingen lätt stad att ha affär i så jag förstår nog deras beslut.

Nå, hursomhelst så packade jag en gammal kappsäck full med färg och penslar och for iväg.
Jag satte min ner där i en soffa och började skissa en uggletavla.
Två nyfikna småtjejer höll mig sällskap ett tag och vi funderade lite över ugglorna medan jag skissade.

Sen satt jag där då och målade i tre timmar.
Pratade lite med folk emellanåt och hade det riktigt mysigt.
Tavlan hann inte bli riktigt klar, men en god bit på väg kom jag.

När jag satt där idag kom tanken på en av mina drömmar för mig igen.
En dröm om vad jag skulle vilja göra nån gång.
Jag skulle vilja ha en pytteliten affär där jag skulle sälja konst och roliga gamla prylar. Inte riktigt antikviteter, det har jag inte tillräckligt med  kunskap för.
Men sköna retrogrejor till ett rimligt pris.
Så skulle jag samtidigt kunna sitta där och måla.
Jag skulle också ha en vägg som olika konstnärer kunde hyra in sig på för typ en månad i taget.

En vacker dag ska jag göra det där.
Kanske när jag blir pensionerad från mitt vanliga jobb.
Lite som en hobby.

Kanske det aldrig blir av, men det är roligt att drömma.

Nu har jag precis vaknat efter att ha haft en skön tupplur med kära maken.
Och än har vi resten av kvällen kvar!

Life is good!

Dagens bild är en av mina uggletavlor.
Har snöat in på att måla ugglor.

En spark i baken på lat bloggare.

Det här med att vara veckans blogg var riktigt bra!
Jag har ju varit en otroligt lat bloggare den senaste tiden men det här gav en liten kick.

När jag skrev blogg förra gången på bloggen.fi så var jag jätteaktiv.
Jag kunde skriva flera blogginlägg om dan ibland.
De var inte alltid så långa, och inte alltid så intressanta säkert, men dock.
Jag var igång.

På den tiden bodde jag ensam med Edgar och hade många långa ensamma kvällar.
När han somnat var det ju bara datorn och jag.
Så det är klart att jag skrev.
Det blev ett sätt att hålla kontakt med omvärlden (fanns ingen facebook då).
Jag kunde få timmar att gå när jag skrev inlägg, svarade på kommentarer och läste och kommenterade andras bloggar.
Bloggen.fi var ganska speciell faktiskt.
Där fanns en samhörighet bland bloggarna och vi hade riktigt roligt ibland.
Folk fick nya vänner genom bloggen, och flera av dem har jag som vän på fb nu också.
Vet åtminstone tre par som hittade varandra via bloggen.fi (de är gifta med varandra idag).
Men då var bloggandet ganska nytt,

Numera bloggar ju alla.

Sätter som vanligt in en bild som inte har någonting att göra med texten :)

Tröttdag

Jag har en riktig tröttdag idag.
Måste vara nån förkylning som inte riktigt blir av men som ändå ligger där nånstans och pyr.
Så jag har tupplurat.
Varit frusen och ruggig.
Känner för att tupplura lite till.
Eller åtminstone ta mitt täcke och kura ihop mig i TV-fåtöljen och söka reda på någon riktigt brainfree serie eller film och bara slötitta, och slumra lite emellanåt.
Och vet ni vad?
Jag kan göra det om jag vill!
Det är ju min lediga dag idag!
Jag jobbar bara fyra dagar i veckan just nu, och det är sååå skönt!
Så borde alla som vill få jobba.

Och det är bra att vila upp sig idag för i morgon ska jag ha ett litet målarjippo på Mystic Magasinet i Jakobstad. Jag har ju mina tavlor utställda där den här månaden och i morgon ska jag packa en av mina gamla kappsäckar med färg och penslar och så ska jag sätta mig i caféet där och måla en tavla.

Och prata med folk om de vill.

Det kommer att bli riktigt roligt.
Och kommer det ingen så har jag ju in alla fall fått sitta och måla en dag i en supertrevlig miljö.

Nä, nu hämtar jag det där täcket tror jag.

Flera framsteg.

Idag tog vi ännu ett steg framåt i färden mot en vuxen Edgar.
Han var till labbet på blodprov (det ska göras varje år inför hans årskontroll på barnpolikliniken), och det gick superbra!
Jag hade bokat tid, för att sitta och vänta när man är lite nervös är ju ingen höjdare.
Så vi traskade fram till anmälningsluckan och Edgar visade lappen han fått från barnpoli.
Så fick han sina små "blodprovslappar" och så var det dags att gå in till sköterskan som skulle ta provet.
"Mamma du stannar här, jag går in själv", sa han.
Så då gjorde han det och jag stod utanför och väntade.
Tre minuter senare kom han ut och visade stolt upp plåstret i armvecket.

Och det bästa med hela alltihopa var ju att han hade en matlåda i väskan med sitt morgonmål.
Det fick han sen äta i matsalen i skolan.
Så nu vet han det också, inget att äta före blodprovet!

Så jag kan bara konstatera det igen.
Min pojke håller på att bli stor.

Jisses! Det är ju en man!

Edgar och jag var till stan och klippte hans hår idag efter jobb och skola.
Det går så fint numera det där.
Borta är allt skrik och gnäll.
Borta är alla hysteriska utbrott.
Nu sitter han bara där och pratar med Stina som klipper honom, och jag får sitta lugnt för mig själv på en stol och vänta.
Och den här gången var det faktiskt han som föreslog att jag skulle ringa Stina och boka tid till klippning!

Han är ju förskräckligt fåfäng också, Edgar.
Han vill vara fint och coolt klädd och försöker allt som oftast smuggla med nån slips eller hatt eller finskjorta till skolan. Eller kavajen.
Det är ju ok nån gång, men till vardags tycker jag inte att han ska gå klädd i kavaj och slips i skolan.
Han ska ju ha det bekvämt och kunna röra på sig ordentligt.

Nåja, hur som helst så var han väldigt stolt över sin nya frisyr idag igen.
Sneglade försynt i alla speglar han gick förbi, och gick så där lite svängigt och coolt.
När vi kom hem tog jag ett foto av honom med dn nya frisyren och sen när jag lade in fotot i datorn slog insikten ner som en blixt i mig.

Det är ju en man på den här bilden!!!
Min lilla Gosse.
Min skruttunge.
Han håller på att bli en man.

Och då känner man sig lite ledsen, det gör man.
Fast glad också.