Skön lördag.

Lördagen har börjat bra. Jag vaknade tidigt, läste ÖT och bläddrade Facebook lite och sen somnade jag om. Vaknade av att Mikael och Zappa var på väg ut på morgonpromenad. Zappas första promenad är oftast en kort en, så jag kokade morgongröt medan de var borta. Nu har Mikael farit iväg på sitt loppisjobb (ett frivilligjobb han har för att hålla sig sysselsatt) och Zappa ligger ute på trappan och väntar. Idag blir det mycket väntande för honom, för han ska vänta både på Edgar och på husse. 

Edgar ska sova över här idag, och det ska bli så mysigt att ha honom här. Han stannar sällan mer än en natt, men det är ok för oss alla.  Han vill hem till sitt eget hem sen, och jag som har haft lite svårt att vara social de senaste åren, tycker också att det är ok med en natt. För hur mycket jag än älskar honom och vill ha honom här, så har han nu bott hemifrån så länge så att det är lite som att ha "främmande" när han kommer. Inte riktigt förstås, men ändå. Men jag ser alltid fram emot att han kommer hit, och han vill alltid komma hit, och med tiden har vi lärt oss vad som funkar bäst för oss alla. Det är ju så också, att han får lite tråkigt här hos oss om han stannar för länge, Han är 23 år, och vi är över 60 båda två, vi har inte riktigt samma intressen, och vi orkar inte riktigt med vissa saker som han vill göra. Tänker tillbaka på när jag själv var 23, inte hade jag heller mycket gemensamt med mina föräldrar just då. Sen blev det givetvis annorlunda. 

Men idag ska vi njuta och ha mysigt, Han ska få "murusås" som han ville ha, och så blir det säkert nåt gott i kväll också. Troligen tar vi en kvällspromenad, hela familjen, i Gamla Hamn och så ska vi givetvis utse kvällens UNO-mästare.

Zappa kommer också att vara överlycklig. Edgar är en av hans favoritpersoner. Det är ren kärlek liksom.

Massor med fjärilar på vår gård idag, förresten, så jag passade på att ta ett par bilder. Skön lördag och vackra fjärilar passar bra ihop.

Yes!! Målardag!

Idag har jag kunnat måla igen. Jag är nästan bra i axeln. Lite känns det av, men med lagom pauser emellanåt funkar det. Så jag slutförde en tavla och började på en annan. Har också varit till stan med en tavla som sen for vidare åt en kompis i Sverige. Jag gillar att veta att jag har tavlor lite här och där i världen. I Australien finns det många hos mina vänner där, i USA finns åtminstone en och så torde det finnas en i Tyskland också, och en i Danmark. Och så några i Sverige. Jag gillar att tänka på att de far iväg och att man aldrig vet vart de sen hamnar. Man sätter spår liksom. 

Vad annat har det hänt idag? Inte mycket faktiskt. Vi tog en kort promenad med Zappa i Gamla Hamn på förmiddan när vi ändå var i stan, men annars har vi varit hemma. Ja Zappa och jag har varit hemma, kära maken jobbade nån timme på loppis på eftermiddan. Jag försökte gå ut på gården och underhålla Zappa lite under tiden. Sparka lite boll med honom, men han hängde nog på mest av artighet, för efter en stund gick han och satte sig vid porten igen, Han skulle vänta på husse. Och när han väntar på husse, gör han just det. Han äter inte då, och han leker helst inte. Han väntar. Slumrar eventuellt till ibland.      Han är husses hund, så är det bara. När husse är hemma duger nog jag också, men är husse borta, då väntar han.

Så är det då fredag igen i morgon. Tiden går fort nu. På lördan kommer Edgar hit och sover över, och då blir det mys för hela slanten, misstänker jag. Och UNO-match förstås.

Såååå tråkigt!!

Vaknade i morse med jätteont i ena axeln och nacken. Resultat av för mycket stickande och målande igår. Så jag smorde in axeln med cooling balsam, tog en värktablett och så misstänker jag att jag fick lite healing på distans av en god vän. Nu känns det lite bättre och jag har målat lite, Men bara lite. Några minuter åt gången. Sticka har jag inte vågat idag, men det gör inget, för det är långe än innan det blir så kallt att jag behöver halsduken jag håller på med.

Men det har varit en tråkdag, det har det. Åtminstone först, när jag märkte att det inte blir mycket skapande idag. Men sen börjar ju hjärnan jobba ändå, och man finner sig rotande bland sina halsband, eller märker att man står och diskar, fast man avskyr det, eller så läser man lite, eller löser korsord eller nåt. Och sen, när dagen börjar vara slut, märker man att man inte hade så tråkigt i alla fall.

Det är inte hur man har det, det är hur man tar det.

Och vi vet ju alla att det är hälsosamt att ha tråkigt ibland. Jag menar, det har ju Alfons Åbergs farmor lärt oss i generationer redan. Har man inte tråkigt emellanåt så vet man inte när man har roligt sen.

Så nu ska jag ha tråkigt några timmar till innan jag går och lägger mig. 

Vem vet vad det kan komma för roligheter ur den tråkigheten 😃

"Det är nog säkert dom där...."

Två pojkar har blivit misshandlade i Larsmo. Ditlurade och sen misshandlade. Ett riktigt fruktansvärt dåd, som ingen borde behöva råka ut för. Den ena pojkens mamma delade en bild av hans svårt blåslagna och svullna ansikte och hon beskrev hur det hela gått till, och var det hänt. Jag, och flera andra delade inlägget för att det skulle få uppmärksamhet, och för att de föräldrar som har ungdomar i övre tonåren skulle se vad barn (jag räknar dem till barn) är kapabla till.

Och bara för att detta hände i Larsmo börjar folk spekulera och ta en massa saker för givet. Vem de här misshandlarna är, och vilken grupp av människor de hör till. 

Men vi vet ju inte!

 De har blivit identifierade, så pojkarnas föräldrar och polisen vet, men vi andra vet inte.  Och då ska vi inte ta något för givet. De var fyra pojkar som utförde misshandeln, och det är de fyra som är skyldiga. Inte alla andra larsmoungdomar.

Vi kan inte börja dra alla över samma kam, för då är vi inte bättre än vissa av de som sitter och skriver om "svarta sopsäckar" eller annat hemskt. Och sen, när vi en dag vet, så är det likväl endast de där fyra som är skyldiga, inte alla andra ungdomar i Larsmo. Det finns nämligen massor med bra ungdomar i Larsmo, så vi ska inte låta några rötägg förstöra deras rykte. 

Vi, som är vuxna, förnuftiga människor, ska inte förstöra deras rykte.

Vi ska ta hand om varandra, var vi än bor.

 Färg på hjärnan

Idag har jag minsann haft färg på hjärnan. Jag har målat i timmar! Det är så roligt, men det kan också ta på krafterna. Men det är okej, för det tar på krafterna på ett positivt sätt. Jag kan märka att jag blir jättehungrig av att sitta och måla länge. Som vid ett ordentligt kroppsarbete. Men det är ju det det är. Hela kroppen och hela knoppen är med när man målar.

Idag har jag jobbat med två helt olika sorts tavlor. En, som ska vara till en person som fyller år, och en annan som jag målar helt av egen inspiration. Det är jätteroligt när nån vill att jag ska måla en tavla åt nån speciell person, och då har de ofta en önskelista på detaljer som tavlan ska innehålla. Det är jätteroligt, men en verklig utmaning. Och så är det lite nervöst, för jag är ju alltid lite spänd på hur de ska reagera. Ska tavlan duga. Men det gick bra, tavlan fick godkänt.

När jag målar av egen inspiration är det en helt annan sak, då är det bara jag själv som ska vara nöjd, så spänningen finns inte där på samma sätt. Och då spelar färgkombinationerna också en större roll. Färg är så viktigt! Ett litet nyansfel kan förstöra hela känslan i tavlan.

Det där med färger har jag givetvis av pappa, som målade tavlor. Men också av mamma, hon hade ett säkert färgöga, vilket märktes i hennes sätt att klä sig, och i de handarbeten hon gjorde. När hon vävde mattor och dukar var det jätteviktigt för henne att färgerna skulle pass ihop. Och de gjorde de alltid. Hon vävde riktigt fina saker!

Så vi har nog flera i släkten som haft färg på hjärnan 😊

Tavlan på bilden är en av mina favoriter, målad för flera år sen, Drottningen som har en ledig dag och umgås med sina katter.

Han är så lycklig här

Som några av er kanske minns, så bodde vi i stan ett tag för fem år sen. Vi tyckte att det var mest praktiskt då, eftersom jag ville vara nära mamma som behövde ganska mycket hjälp och sällskap då.  Vi hyrde ut vårt hus, och hade väl inte riktigt bestämt oss för hur vi skulle göra med det. Sen flyttade vår hyresgäst ut, och vi höll precis på att installera ny panna i huset så vi bestämde oss för att flytta tillbaka. Vi ville inte att huset skulle stå tomt, och vi visste att vi inte skulle få mycket för det om vi sålde. Mamma hade dött tidigare samma år, så för hennes skull behövde vi inte bo i stan.

Men det blev mycket då på en gång, och jag kraschade ihop och blev sjuk. Då passade det egentligen riktigt bra att bo i huset. En egen liten värld där jag fick vara i fred med min sjukdom. Det behövdes just då. Planen är nog att vi ska tillbaka till stan när vi blir lite äldre, men än har vi ingen brådska.

Och så är ju Zappa så lycklig här! Så länge han lever är det absolut här vi ska bo. Tänkte på det igår, när han nosade omkring ute på sin inhägnade gård och letade reda på en groda som han sen åt upp. Eller när han ligger på trappan och spanar och småskäller åt folk och fä som far förbi ute på vägen. Och när husse och han kastar boll och han får springa och jaga den. Inte skulle vi kunna flytta med honom till en lägenhet i stan.

Sen, om förhoppningsvis många, många år, när Zappa är borta säljer vi huset för typ tomtpris och packar iväg oss till stan. Och tar vi nån till hund sen, så får den bli en stadshund redan från liten.

Men nu är vi lyckliga här.

Han är lycklig här.

Lat? Jag?

Lat är ett ord som kan betyda olika för olika personer. Många tycker säkert att jag är lat. Och om man tänker på hur ofta man städar eller diskar och sånt så stämmer det säkert. För jag anser inte att sånt är så viktigt. Ostädat hus stör mig inte. Visst städar jag, ibland, men bara när det blir så råddigt och smutsigt att jag måste. Eller, det är ju inte bara jag som städar, Mikael gör det också när han känner att det behövs.

Just nu är här jätteskräpigt. Zappa springer ut och in som han vill eftersom vi har dörren vidöppen för honom nu när temperaturen är sådan att det är möjligt. Vi har m.a.o ett sånt där  indoor-outdoor-koncept som är så modernt numera. Fast vi gör det på vårt sätt. Just nu har vi nästan mera av utsidan på insidan, tills vi tar fram dammsugaren nästa gång.

Så, ja, om man tänker på sånt är jag lat.

Men jag har aldrig varit lat när jag jobbat. Är man på jobb så gör man det man ska liksom, och ibland lite mer än så. Och ge mig canvas, färg och penslar så kan jag jobba oavbrutet i timmar. Vissa tycker säkert att det inte är lika viktigt som att vara en flitig husmor, men för mig är det det. T.o.m viktigare. Mycket viktigare faktiskt.

Tack och lov verkar min älskade make tycka likadant.

Och Zappa tycker att det är jättemysigt med skräp och halvtuggade hundben i huset 😄